Jag hugger, morrar och viftar på svansen – underifrån
”Vem säger att du inte är en underdog?” ville min bästa vän veta.
”Många”, sa jag, men kunde inte komma på något exempel just då.
”Jamen varför skulle de säga att du inte är en underdog?”, fortsatte hon.
”Därför att de inte tycker att jag är det.”
”Men du är ju inte en underdog”, avgjorde hon, så där i förbifarten, som hon ju gör, och vips så var jag arg på henne igen.
Jag är visst en underdog och det bestämmer inte hon. Underdog är ingen skyddad titel. Luften är fri och jag får identifiera mig som vad jag vill. Och shut up också förresten.
Måste hon vara så exakt, alltid och varje gång och ständigt? Måste hon säga till mig? Gå och läxa upp någon annan.
Kan hon låta, en enda sak, passera.
Nej, det kan hon inte.
Degerfors i allsvenskan är en underdog men det är jag också.
Nu bestämmer jag att jag är Degerfors. Jag är inte ens Kalmar FF.
Underdog är en term men det är också en känsla.
Jag gjorde en intervju inför mitt sommarprat och sa precis detta.
Sen lade jag till att Zlatan förmodligen också känner sig som en underdog, fortfarande och efter alla år.
Genast blev det frost på den tanken och jag sa nästan:
”Men berätta för Guds skull inte för min bästis att jag jämförde mig med Zlatan.”
Jag hejdade mig och vädjade:
”Snälla skriv inte i din tidning att jag jämförde mig med Zlatan.”
Det gjorde han inte.
Men han skrev heller inte att jag känner mig som en underdog.
Du föds inte till en underdog. Underdog är något du drar på dig över tid, inte sällan i späd ålder.
Inte sällan räcker det med en kommentar.
Kanske hör du inte hemma och du vet knappt vem som bestämde det men du vet absolut vad det gjorde med dig.
Det krävs så lite för att platta till någon. Och på håll kan du verka platt, men i hemlighet och på insidan reser du dig, det platta fylls med luft och känslan av underdog lyfter dig under vingarna.
Underdogen vässar sina tänder, kröker ragg och bidar sin tid.
När tiden är mogen ska underdogen blanda sig i leken med alla övriga dogs.
Men först måste underdogen leva sitt liv som ingenting. Underdog är man inte på heltid, annat pågår och händer och så plötsligt en dag står underdogen i en flock av dogs och känner känslor.
Känslan är under.
Jag hugger, morrar och viftar på svansen underifrån, jag kommer hela tiden underifrån.
Nu märker ni det som jag märker: det är inte underdog jag beskriver, det är revanschlusta.
Jag lägger mig ner med tassarna framför mig på golvet, tuggar på mitt underben.
Känslan är underdog, revansch, kalla det vad du vill.
Klockan 13:00 i P1 idag tiger känslan still.