Finns något mer bortskämt än ett Malmö FF-fan?
Jag bryr mig inte ett spår om hur det går i den allsvenska slutstriden. Helt ointresserad är jag. Om Kalmar FF skulle möta hatlaget AIK eller gullisarna Mjällby på Varning för ras-arena i Hällevik, javisst. 2008 en gång till, absolut. Kalmariter som i jeans och gymnastikskor springer ut på planen efter slutsignal och gråtskriker sådär lagom som vi gör i den här delen av landet, jättespännande skulle det vara.
Nu är det i stället Malmö FF vs Elfsborg och kan något vara tristare? Hur ska det gå för Malmö som har köpt märkesspelare och värvat Henrik Rydström? Kan miljoners miljoner köpa ett guld?
De som bryr sig vet i morgon runt klockan 17.
Finns det förresten något mer bortskämt än ett Malmö FF-fan?
”Menar de att Rydström ska sparkas om de kommer tvåa?” frågar jag Joachim Lantz, mittback i Kalmar FF:s enfaldiga guldlag 2008.
”De har till och med sparkat en tränare som tog guld”, svarar Joachim och syftar då på Magnus Pehrsson som trots allsvenskt guld 2017 fick sparken 2018. I maj. En sekund in i säsongen. Så många chanser fick han och sedan kom han till Kalmar FF och det blev stormigare än en höst på högbrodelen och när fotboll slutar handla om fotboll och människor tappar människomasken, då påminns jag om varför jag älskar sporten. Pehrsons utbrott på fansen är en gåva vi fick och när någon beseglar sitt yrkesöde med händerna i luften på det där sättet så glömmer jag allt annat. Det är värt alla läktarbollar och noll-noll-matcher mot Trellborg och dylik grötmiddag, och för det vill jag tacka Magnus.
Ointresserad av den allsvenska slutstriden, vilket ord ändå, slutstrid.
Ointresserad tills i söndags då vi först ser Kalmar FF förlora mot Halmstad, eh ok, varpå någon byter till matchen mellan Elfsborg och Degerfors.
Degerfors spelade för sin överlevnad, vilket ord, överlevnad. Om Elfsborg hade vunnit så hade guldet varit klart men de sprang på knän av manetkött och fick kriga, vilket ord, kriga. Och vi som såg på vi skrek och skrattade och skrek ännu lite högre för varje missad chans. Vi skrek och fick hög puls för två lag vi inte bryr oss om. Vem hejade vi ens på?
När vi såg tilläggstiden började vi undra om det finns så många minuter i världen.
Noah Söderberg gjorde sedan 2-2 mot stackars Degerfors i 96:e minuten och när domaren blåste sitt slutvissel så la sig alla spelare på marken, ty alla var förlorare. Det såg ut som om havet hade dragit sig tillbaka och blottat bottenlivet. Lite dött sprattel bara.
”Nu blir det superettan”, tänkte stackars Degerfors och kände sig inte särskilt super.
”Vi hade det i våra händer, allt vi behövde göra var att vinna med ett mål mot ett lag som hade tjugofem poäng mot våra sextiotre”, tänkte Elfsborg och tittade upp mot himlen som påminde om den ljusblå vägg de nu måste möta sju dagar in i framtiden.
Den här texten skulle handlat om bengaler och hur de som verkligen vill se på fotboll gör allt för att fotbollen ska bli inställd.
Men jag fastnade i spelets skönhet.
Vilket ord, skönhet.