Vi räknar ner mot jul – men på helt fel sätt
Är det spännande för er om jag berättar att jag började gråta igår?
Om jag säger att jag gråter ganska ofta, så där som en del kvinnor gör, blir mitt gråt mindre värt då? Det skulle jag tro.
Vi känner alla minst en man som vi har sett gråta en gång och den synen jagar oss i våra drömmar och vi känner alla minst en kvinna som gråter av rörelse utan att rörelse ens har uppstått.
Min mamma är en av de lyckligaste människor jag känner, lite så där hund-glad liksom, ändå gråter hon oftare än hon skalar potatis. Hon gråter åt sådant som är sorgligt och sådant som är vackert och sådant som är roligt. Ganska ofta skrattar hon åt något roligt min syster har sagt och då gör det lite ont i mitt hjärta, jefla unge. Så då fick jag väl bli en sådan som skriver om mina känslor där andra kan läsa.
Är det intressant för er om jag berättar att jag grät vid köksbordet igår?
Joachim var på styrelsemöte och jag satt kvar efter middagen med våra två näst äldsta barn.
Är det roligt för er om jag berättar att ett av dem kastade en flaska i huvudet på mig?
Är det lugnande för er om jag berättar att det var en tom petflaska men att flaskan i huvudet blev startskottet på en gråt jag inte kunde hejda?
De två barnen såg sin mamma lägga pannan mot bordsskivan för att sedan stanna där. De skulle inte se och inte förstå, så var min plan. Jag grät med hela ansiktet så att kinderna höjde sig på sidorna och upp mot öronen.
”Vi kan se att du skrattar”, sa de.
Efter en stund förstod de att jag inte skulle komma upp för luft på en bra stund. De lämnade bordet med nervösa harklingar. Barnet som kastade flaskan kom tillbaka och la en filt över mina axlar. Då grät jag mer. Med blicken följde jag en snorsträng som landade i en glittrande pöl på golvet.
Jag vill inte gråta inför mina barn.
Det sägs att det är fint och sårbart att visa känslor. Det är det inte. Det är smärtsamt för gråtaren och plågsamt för dem som ser på. Hos barnet skapar gråten förvirring och otrygghet.
Det är alla föräldrars uppgift att ha en stel övre läpp, hålla tårarna tillbaka, le din jävel.
Tyckte ni om när era mammor grät? Minns ni att ni tänkte att det var värdefullt, och tänk så lyckligt lottade ni var som hade en mamma som grät? Nej, det gjorde ni inte. Mer troligt bad ni till Gud att mamma skulle bli glad igen, och sedan hon dragit med handen över sin våta kind och försökt le genom det blöta så låg ni i sängen och oroade er sjuka.
Jag hatar inte julen, julen är fin och mysig. Vi backar inåt i våra bonade hem och någons morfar rafsar runt i elden och någons mormor tar oskulden på en chokladask. Det är tryggt och varmt men varenda dagjävel fram till den tjugofjärde är stressig hur mycket vi än drar ner på det.
Som spända strängar rör vi oss genom köpcentrum och räknar ner till den tjugofjärde men på fel sätt.
Bara jag klarar den här julafton så ska det bli bättre nästa år. Lugnare. Förberedd ska jag möta helgdagarna med bröstet före. Denna sida mot fienden.
Jag håller andan och tänker att det ska bli den tjugofemte den här gången också.
Spänd som canvas ler jag som en falsk idiot och allt som krävs för att det ska brista är att någon kastar en tom petflaska i huvudet på mig.