Allt från en kurdisk fiskare till en blivande statsminister
Frågan är om Sverige kan uppvisa en större samling udda existenser någon annanstans än på Riksgatan.
Allt från en kurdisk fiskare och en författare som gör tv trängs med några religiösa kufar och en blivande statsminister en ordinär förmiddag på den lilla vägstumpen som förbinder riksdagens två byggnader.
Mehmed, 63, tycks ha all tid i världen och ett minimalt intresse av pressfolket som står och huttrar i den bleka höstsolen.
Abborren som fastnar på metspöt är för liten, han slänger den i Norrström igen, den försvinner under ytan med ett knappt hörbart plopp.
Han står här på Riksbron, som förbinder Drottninggatan med Riksgatan, ganska ofta, kanske en gång i veckan.
Ryggen tog slut, Mehmed säger att han gick i pension i förtid och att allt, precis allt, är politik.
Han kom som flykting med fru och två barn från den turkiska delen av Kurdistan i slutet på 1980-talet, Palme hade blivit mördad något år tidigare, ”det var en bra man”.
Mehmed bor i Spånga. Ytterligare fyra barn kom till världen i Sverige. De är alla stora nu, lever sina egna liv.
– Kurderna får mycket skit. Men vi sköt inte Palme. Och vi har besegrat IS. Glöm inte det.
Han visar upp sin korg. Dagens fångst. Fem abborrar.
Valrörelsens alla plakat har tagits ner från bron. Kvar finns endast en halvt sönderriven plansch. ”Ingen röst, ingen ro - soffliggare, du har makten”.
Några meter längre ner spelar Johan Norberg, författare och liberal debattör, in ett inslag om demokratins födelse och utveckling som ska sändas av PBS, ett amerikanskt tv-bolag, public service.
– 13 små avsnitt om allt från teknik till kultur, säger han och gör en ny tagning med sitt huttrande crew.
En kranbils korg hissas långsamt uppför östra riksdagshusets fasad.
– Vad är det som pågår, hojtar jag upp mot himlen.
– Jag renoverar fasadbelysningen, ropar den unge mannen i korgen ner mot marken.
Riksgatan, denna gågata på Helgeandsholmen, är en av Stockholms kortaste vägsträckningar. Ett par hundra meter lång. Den tar en halvminut att gå. Sedan är vi framme vid Mynttorget.
Två medelålders kvinnor som visar sig komma från Amsterdam har dragit en rimlig men felaktig slutsats av att reportrar och fotografer trängs på det lilla torget.
Kung Willem-Alexander och drottning Máxima av Nederländerna är på statsbesök och damerna tror att medieuppståndelsen handlar om att dessa kungligheter är på väg till Slottet.
Jag berättar att journalisterna väntar på den blivande statsministern. Kvinnorna ser besvikna ut och lommar långsamt därifrån.
Mauricio Rojas, liberal riksdagsledamot, en gång i världen kulturminister i Chile, han tvingades dock avgå efter bara fyra dagar, släntrar förbi med ett roat leende på läpparna.
Fem i elva öppnas så porten till Skandiahuset, där Moderaterna har sitt kansli. Stora vakter från Säpo, pressfolk, mitt i klungan skymtar en man i kostym.
Ulf Kristersson ska gå de få metrarna till talmannens kontor i riksdagen.
Journalisterna trängs och knuffas. Frågor ropas. ”Har du en färdig regering”...”Vilket blir ditt besked till talmannen”...”Vilka är du mest trötta på, Sverigedemokraterna eller Liberalerna”...
Kristersson ler, svarar undanglidande, är på uppenbart gott humör.
Han försvinner in i riksdagshuset med livvakter och pressnissar och reportrar och fotografer i släptåg.
Än skulle det dröja en halvtimme tills moderatledaren i riksdagens fullpackade presscenter tog en klunk vatten, lät några sekunder gå för att sedan berätta att regeringsförhandlingarna ”i princip” var klara, vad nu det betyder.
En kvinna som inte vill berätta vad hon heter står kvar ute i kylan och sträcker fram en tunn liten broschyr som innehåller ett löfte om ett bättre liv för den som börjar läsa Gamla testamentet.
”Bibeln är som en ficklampa. Den kan hjälpa oss att hitta rätt i livet, fatta bra beslut och se vad som ligger framför oss.”
Riksgatan har återfått sin sömniga, knappt mätbara, puls.
