Narkotikapolitiken är ett skamligt fiasko
Ett fiasko.
Kriminaliseringen av narkotika för eget bruk har varit dyr, ineffektiv och rent av skadlig, visar en ny och gedigen utredning.
Den presenterades i dag i ett av alla de konferenscenter som gamla fina byggnader i centrala Stockholm har byggts om till, runt hörnet från den lagstiftande församling som inte vill höra talas om ifrågasättanden av svenska narkotikapolitiska käpphästar.
”TALA I MIKROFONEN”, hade något skrivit med stora bokstäver på en vit tavla, möjligen beroende på att två av tre rapportförfattare på scenen utbildade sig till kriminologer vid tiden för Eldkvarns brand.
Att de har varit med ett tag har dock den fördelen att det för med sig kunskap, och det professorerna Henrik Tham och Felipe Estrada inte vet om sitt ämne är sannolikt inte heller värt att veta.
Syftet med deras rapport har varit att granska effekterna av 1988 års kriminalisering av narkotikabruk.
Dessutom har de undersökt 1993 års straffskärpning, som gjordes för att polisen skulle kunna börja jaga missbrukare och tvinga till sig prover av urin och blod.
Kriminologerna har tittat på narkotikamarknaden och utbudets utveckling, tagit del av kriminalstatistik och undersökningar med självrapporterade drogvanor, studerat siffror över överdoser som har lett till döden och gjort jämförelser med andra länder.
Dyster är slutsatsen. Lagarna är från en tid då tron på det narkotikafria samhället var lika stark som påvens övertygelse om Guds existens, men de tycks inte ha fyllt någon vettig funktion.
Inga data tyder på att kriminaliseringen följts av minskat och dyrare utbud av knark, färre langare på torget eller avtrappande sug efter droger i befolkningen.
Tvärtom. Det omvända är sanningen. Sverige har den mest restriktiva narkotikapolitiken i norden och de sämsta siffrorna.
Värst är dödligheten. Numera är det hundratals fler avlidna per år jämfört med då lagen trädde i kraft.
Detta samtidigt som polisen sedan 90-talet lägger en allt större del av sina resurser och miljarder på att jaga missbrukare, alltmedan knarkbaronerna lever i högönsklig välmåga i något semesterparadis.
– Kriminaliseringen framträder som kostsam, ineffektiv och skadlig, muttrade den tredje kriminologen bakom rapporten, Albin Stenström.
Nu kanske ni tycker att en studie genomförd av ett gäng lömska kulturmarxister som sannolikt har sin bakgrund i 68-vänstern inte är mycket att lita på.
Betänk då att den är beställd av Expertgruppen för Studier i offentlig ekonomi, en självständig kommitté som sorterar under Finansdepartementet.
Och innan utredningen släpptes har den kvalitetsgranskats av en referensgrupp.
Till saken hör också att Folkhälsomyndigheten i flera år har tjatat på röda och blå regeringar om att utvärdera narkotikastrafflagen.
Men politikerna har inte velat lyssna. I stället har de skärpt lagarna. Minst sex månaders fängelse även för små överlåtelser av narkotika är det senaste påfundet.
Den 19-årige partyknarkare som sålt något gram till en polare men som i övrigt levt skötsamt ska alltså in på kåken, bli kompis med gängkriminella och komma ut med prick i belastningsregistret och försämrade livschanser.
Rapportförfattarna ger sig dock inte. Deras viktigaste slutsats är att en utredning bör tillsättas som syftar till att avkriminalisera eget bruk.
(Det finns här anledning att påpeka att legalisering och avkriminalisering ofta blandas ihop.
Legalisering innebär att droger blir lagliga att sälja och inneha. Med en avkriminalisering av eget bruk är narkotikahandeln fortfarande olaglig, men den som har droger i blodet slipper straff.)
Kriminologerna har givetvis rätt. Den svenska narkotikapolitiken tar sedan ett årtionde små steg åt rätt håll, men mer behöver göras.
Jag är dock pessimistisk. Vi lever i en repressiv epok och tiden kommer ännu på länge inte vara mogen för moderna och progressiva lagar inom området.
Anklagelser om daltande med knarkare är en mardröm som kan få vilken partiföreträdare som helst att vakna kallsvettig och darrande av skräck.
Ute i snöyran på Drottninggatan stötte jag på en berömd politiker. Jag nämnde rapporten, frågade om det inte behövs en ny utredning och påpekade att det är bra med kunskap.
– Citera mig inte, men jag är böjd att hålla med, svarade hen med ett litet leende och skyndade vidare.