Historiskt låga priser på narkotika
På 35 år hinner mycket ske med priserna.
En Big Mac blev 63 procent dyrare och priset på amfetamin halverades.
Att narkotikan är historiskt billig framgår av en ny rapport som Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning som släpptes i dag.
Med prisjustering och hänsyn tagen till inflation och konsumentprisindex och liknande termer som min kollega Andreas Cervenka brukar slänga sig med, är det rent av så att det vita pulvret är en fjärdedel så dyrt som 1988.
Heroinet har sjunkit lika mycket i pris. Även hasch och kokain har blivit billigare, låt vara att fallet inte varit lika kraftigt.
Det är som det är med iögonfallande siffror som dessa. Slutsatser finns att dra, men exakt vilka har en tendens att ligga i betraktarens öga.
Sannolikt lyckas såväl dogmatiska försvarare av den repressiva svenska narkotikapolitiken som våghalsiga legaliseringsförespråkare hitta en mer eller mindre användbar vinkel på statistiken.
Men medan vi väntar på att politiker, debattörer och knarktwitter ska upptäcka den 34-sidiga rapporten, finns ytterligare iakttagelser att göra.
Som att en av de inte alldeles överraskande slutsatserna är att narkotikan är billigare i storstäderna än på landsorten och dyrare i norra Sverige än i södra.
Men under 2000-talet, visar rapporten, har de geografiska skillnaderna minskat.
Vad beror då utvecklingen på?
Den viktigaste förklaringen är troligen att det numera produceras betydligt mer narkotika än i slutet på 90-talet.
Handeln med droger är som bekant en av den organiserade brottslighetens mest lukrativa inkomstkällor och fler och fler ljusskygga figurer har sökt sig till branschen.
Med ökat utbud och större konkurrens tenderar priserna att sjunka.
Och knarkkartellerna har rensat bort mellanled och sköter större delar av distributionen själva, vilket pressar ner kostnaderna.
En delförklaring skulle kunna vara att kvaliteten på drogerna sjunkit. Att varorna är mer utspädda i dag än förr. Men diverse beslag visar att så inte är fallet.
Nya digitala försäljningskanaler? Visst, men enligt en uppskattning gjord av Brå säljs endast tio procent att drogerna på nätet.
I övrigt är det i allt väsentlig gatuförsäljning och pålitliga kranar som gäller.
Vissa funderar möjligen på om det inte i någon mån är ökad efterfrågan som har lett till ökat utbud.
Nja. Hur det står till med svenskarnas drogvanor är i och för sig notoriskt svårt att bilda sig en uppfattning om, det är olagligt att knarka, stigmatiserande i stora kretsar, mörkertalet är stort, men de regelbundna undersökningar som görs visar att användandet varit hyfsat konstant sedan 90-talet.
Enorma beslag och dödliga gänguppgörelser kan förleda oss att tro att svenskarna knarkar mer än någonsin, men så tycks inte vara fallet.
Det finns för all del studier som tyder på att partyknarkarna blivit fler och ivrigare, men hur mycket vissa populistiska och okunniga politiker än vill ge denna population skulden för gängmorden står den för en ganska liten del av narkotikakonsumtionen.
Det går att hävda att dagens undersökning är ytterligare en indikation på att narkotikapolitiken är ett fiasko.
Sverige är ju trots allt troligen det land i västvärlden som satsar hårdast på att medelst polisiära insatser minska bruket.
Men det går också att hävda motsatsen, att det stora prisfallet inte har lett till motsvarande ökning av konsumtionen visar att den svenska vägen varit framgångsrik.
Oavsett vilken narkotikapolitik som förespråkas är dagens undersökning ännu en påminnelse om att det är orealistiskt att tro att det går att föra ett krig som ska sluta med seger.
USA drog igång sitt war on drugs 1971. Många länder, inte minst Sverige, hakade på.
I dag är narkotikaproduktionen betydligt större än vad den var då.
27 år efter att detta krig proklamerades kostade en Big Mac 24 kronor. Spola fram till 2024 och får du punga ut med 39 spänn för samma burgare.
Samtidigt har priset på ett gram tjack sjunkit från 400 kronor till 200.