Varmt, lekfullt och påkostat med Laleh
Uppdaterad 2023-08-18 | Publicerad 2023-07-29
KONSERT Laleh ger sig ut på sin mest påkostade turné i karriären och vecklar ut en show som badar i bjärta färger och stora känslor.
Ibland blir ambitionerna kanske större än effekten men i långa stunder är det alldeles förtjusande vackert, lekfullt och varmt.
Laleh
Turnépremiär: Sofiero, Helsingborg. Publik: 7 000. Längd: 102 minuter. Bäst: ”Colors”, ”Vargtimme” och ”Minnet av ett hav”. Sämst: Vårens singel ”Framåt” fäster kanske inte riktigt.
HELSINGBORG. Efter att som första kvinnliga svenska soloartist ha erövrat Ullevi i gamla hemstaden Göteborg förra året bygger Laleh Pourkarim vidare med ett ännu större projekt i år: en sommarturné som inte är den allra längsta men som tar henne till ännu en prestigefylld jättescen, Tele2 Arena i Stockholm, och avslutas med ett andra besök på Ullevi.
På 40-årsdagen i juni i fjol hade hon förutom bandet med sig Göteborgs Symfoniker.
Framför det Sofiero-obligatoriska havet av picknickfiltar och fans i sällynt varierade åldrar fyller hon istället estraden med sex musiker och sju dansande körsångerskor.
Scenen ramas in av led-skärmar som sprakar av nästan lika mycket färg som när jag såg Håkan Hellström i samma park för en dryg månad sedan.
Klädbytena avlöser varandra – jag räknar till åtminstone sju – och Laleh har tänkt ut varje nummer med omsorg. Tonen i filmer och kläder speglar stämningen i låtarna.
Det är både väl genomfört och högst ”instagrammable”, som en framgångsrik popshow ska vara i dag.
Efter 18 år som populär artist kan ju Laleh det där. Hon är en av de proffsigaste vi har men korsar de stora hit- och showambitionerna med sin Cornelis- och Ted Gärdestad-älskande naturbarnsaura, på liknande sätt som Håkan kamouflerar sina besjälade artistiska idéer med några skopor blåögd flumskalle-framtoning.
Beröringspunkterna slutar inte där, vare sig melodiskt eller vad gäller vilken sorts känslotangenter som det spelas på. Någon rad om att det bästa inte hänt än dyker upp även i kväll. Och inte heller Laleh bryr sig alltför mycket om att gå omvägar kring varifrån hon kommer musikaliskt.
Laleh börjar lite oväntat bakom trummorna i ”Socker och vatten” innan hon kliver nedför trappan och fram till publiken som hon sedan vinkar och ropar glatt till under hela showen, uppenbart glad över att vara tillbaka på scen. Längst ut till vänster står den sedan Svt-dokumentären i vintras avslöjade pojkvännen tillika gitarristen och kapellmästaren Gustaf Thörn och leder sitt vitklädda band.
Precis som på Ullevi låter Laleh sina senaste låtar få stort utrymme i setet, vilket är coolt och långt ifrån en självklarhet för någon med så här många hits i ryggen. Men inte minst fjolårsalbumets peppigt dansanta ”Leopard”, vaggvisan ”Det kommer bli bra”, som Laleh medvetet delvis sjunger som om hon höll på att somna, samt det böljande blåtonade finalnumret ”Minnet av ett hav” blir självklara toppar i showen.
Liksom ännu outgivna singeln ”Vargtimme”, som premiärspelas i kväll. Ett slags ”Lisa Ekdahl kompad av Coldplay”-pop med maffig refräng som visualiseras effektivt av en dansare som vrider och kastar sig frustrerat i en säng.
Det är också svårt att motstå Laleh när hon spralligt lekfullt drar med sig publiken i ett slags scatsångsaktig call and response i ”Colors”.
Sånt som ”Live tomorrow” eller en tungt discorockig ”Bara få va mig själv” tar publiken i hamn nästan av egen kraft, Laleh behöver bara åka med.
Förutom sin avväpnande personlighet är Lalehs styrka sättet att klä mörka känslor i ljusa färger och förmågan att fånga allmängiltiga känslor i få och rakt formulerade ord. Texterna är tillräckligt löst hålla för att gå att applicera på vilka livserfarenheter lyssnaren än råkar ha.
Det gör samtidigt att man ibland står och längtar efter en lite spretigare emotionell kurva, med ännu blåare dalar och mer euforiska toppar, inte minst rent musikaliskt.
Och det händer att jag tänker att Laleh ibland tar i mer än hon egentligen behöver för att verkligen skapa totalshow, när det är hon och hennes sällsynta förmåga till publikkontakt som är den största tillgången.
Vilket möjligen kan handla om att det är premiär och somliga moment helt enkelt behöver filas på för att hitta sin optimala form.
Ställd bredvid annat som rullar på svenska vägar i sommar är detta en sällsynt läcker, kul och hjärtevärmande föreställning, men jämfört med annat som huvudpersonen har gjort skulle den möjligen vinna på att försöka lite mindre och bli ännu mer Laleh.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, Twitter och Spotify för full koll på allt inom musik
