Omtumlande även med St Vincent-mått mätt
Publicerad 2024-04-26
ALBUM St Vincents sjunde album är klaustrofobiskt och lekfullt på samma gång. Framför allt är det en ny mäktigt mångbottnad samling låtar från en av de bästa vi har.
St Vincent
All born screaming
Total Pleasure/Virgin/Universal
POP Hon syntes först som medlem i det månghövdade symfonipsykedeliska bandet The Polyphonic Spree, spelade i noiserockiga The Skull Fuckers och turnerade med Sufjan Stevens.
Sedan hon blev soloartist har hon skrivit musik med både David Byrne och Taylor Swift och gjort uppmärksammade scenhyllningar till David Bowie, Prince, Kate Bush och Nirvana. Artistnamnet St Vincent plockade Annie Clark från en Nick Cave-låt.
Popkonstnären från Texas är inte bara en av de mest mångfacetterade artisterna inom nutida pop. Hon har också en sällsynt förmåga att smälta ihop hela sin spretiga influensmix till något som omedelbart går att känna igen som St Vincent.
Precis som största förebilden Bowie står hon aldrig still utan paketerar varje album som en ny värld, både musikaliskt och visuellt.
Förrförra skivan ”Masseduction” lyckades med hjälp av producenten Jack Antonoff göra bjärt kolorerad pop av i grunden ganska avantgardistiska idéer. Uppföljaren, tre år gamla ”Daddy’s home”, var en 70-talssleazig uppgörelse med känslorna kring hennes far, som dömts till fängelse för insiderhandel på börsen.
Även sjunde albumet ”All born screaming” är laddat med mörker, Clark kallar det själv för ”post-plague pop”, och de tio spåren verkar främst vara ett sätt att hantera det kaos som är den egna tillvaron och den allmämt kaotiska tid som är nu.
Vi föds alla skrikande, menar hon, i ett slags initial protest mot världen som vi dragits in i. Efter hand inser vi att livet egentligen är på tok för komplicerat men vi har inget annat val än att leva det och varför då inte försöka fylla det med något bra?
Om något slags livskris finns med i mixen hos 41-åringen är oklart men det ska möjligen inte uteslutas.
Hur som helst är är ”All born screaming” en resa som pendlar mellan frustrerat mörker och dubbelbottnad romantik.
För att verkligen få ut exakt det som Clark hörde inne i huvudet valde hon för första gången att producera själv, med inlånade musiker vid behov.
Öppningslåten ”Hell is near” sätter tonen och singlarna ”Broken man” och ”Flea”, båda med Dave Grohl på trummor, vrider upp den klaustrofobiska känslan med distade 90-talsdofter av Clarks barndomshjältar Nine Inch Nails och Nirvana.
”Big time nothing” tar de vibbarna vidare ut på ett ”Stop making sense”-doftande dansgolv varvid skivan spricker upp i något mer lekfullt.
”Violent times” är en elegant nattklubbsballad med oblygt lånad melodi.
Den närmast gastkramande ”The power’s out” känns på flera sätt som ett slags modern variant av Bowies undergångsklassiker ”Five years”, med ödsligt tunn trummaskin, vinande gitarrer och hisnande sångarrangemang. För att i ”Sweetest fruit” sväva ut i Brian Enos spöklika skogar och i ”So many planets” landa i ett slags St Vincent-skev variant av ska.
I det avslutande titelspåret får hon hjälp av walesiska själsfränden Cate Le Bon med att bygga ett sjuminutersdrama som börjar i något slags pockande afropop och slutar på ett förhäxat dansgolv.
Albumet är, även med St Vincent-mått mätt, omtumlande lyssning. Musik som varar länge, massor av lager att ta in.
Mer än något annat manifesterar Annie Clark åter att hon är en av de allra bästa vi har.
BÄSTA SPÅR: ”Big time nothing”, ”The power’s out” och titellåten.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik