Min barndoms största ögonblick gick mig förbi
KRÖNIKA I helgen kommer den kanadensiska rockstjärnan Bryan Adams till Sverige för konserter i Göteborg och Stockholm.
För mig blir det en påminnelse om en smått livsomvälvande händelse.
Den popmusik som träffar oss när vi är väldigt unga stannar ofta på livstid. Det sker inte sällan slumpmässigt; den väljer oss, snarare än att vi väljer den.
Min storasyster spelade ”Summer of 69” så det dånade genom väggen. Balladen (”Everything I do) I do it for you” tonsatte famlandet på skoldiscot. Så kanske var det inte så konstigt att ”Waking up the neighbours”, Bryan Adams blockbusteralbum från 1991, blev en av mina allra första cd-skivor. En ansenlig del av dygnets vakna timmar upptogs sedan av kanadensaren – möjligen med konkurrens av Stefan Edbergs backhandvolley.
Vancouver-sonens raka rock talade direkt till en elvaårings arma hjärta. I tillkämpad sidbena och flanellskjorta från JC stod jag i pojkrummet och tog emot den fiktiva publikens jubel med en Fender-kopia som jag hade fått i julklapp.
Jag gick med i fancluben. Köpte VHS-kassetter med undermåliga konsertupptagningar. Väntade tålmodigt på ny musik (Bryan Adams har alltid varit sparsam som skivartist).
Men en morgon såg vi annonsen i tidningen. Bryan Adams skulle komma till Scandinavium i Göteborg. Jag och min lojala syster, som egentligen föredrog George Michael, bokade en sådan där bussresa som tog en till och från konserten samt inkluderade biljett.
Givetvis kämpade vi oss allra längst fram. Jag visste att Bryan hade för vana att plocka upp ett fan på scenen. En bit in i konserten tittade han ner – på mig – och gjorde en nickande gest. Jag blev upplyft av en säkerhetsvakt.
Där stod jag. På Scandinaviums scen, inför 10 000 personer, tillsammans med min barndoms superhjälte.
Vad minns jag egentligen av de fem minuterna på scenen? Rundgång, ett bländande ljus och att jag sjöng låten ”Cuts like a knife”? Knappt. Det är ett litet töcken alltihop.
Efteråt höll Bryan sin arm om mina axlar i en artig segergest. Min syster fångade ögonblicket med filmrullens tjugofjärde och sista bild.
Jag fick uppleva resten av konserten från sidan av scenen. Efteråt skulle jag – i denna nya, parallella verklighet som jag fortfarande försökte ta in i realtid – tydligen få träffa min idol. Jag ledsagades genom en lång korridor och hamnade i ett rum med ett fåtal andra.
Där väntade jag i tjugo, kanske trettio minuter innan en sträng röst hördes utifrån: ”Do we have a Per Magnusson here? Your bus is leaving, you need to go now – or the bus will leave without you”.
Marken rasade under fötterna när jag lommade genom katakomberna. I bussen luktade det dålig folkölsandedräkt. Männen längst bak var inte nöjda. ”Men jag skulle ju få träffa Bryan”, försökte jag. ”Vi har inte haft lika kul”, muttrade någon misstroget innan bussen rullade hem mot de mörka, småländska skogarna.
Varför stannade vi inte och tog in på hotell?
Det här var 90-talet. Vi var barn. Jag hade förmodligen fotbollsträning dagen efter.
I backspegeln framstår händelsen som en brytpunkt. Som om min och Bryans tid var över redan morgonen därpå när jag vaknade i skrynklig turné-t-shirt. Hela min unga existens hade liksom lett fram till den där surrealistiska stunden. Nu gick det inte längre att komma vidare.
Mitt popkulturella liv tog snart nya, mer medvetna riktningar: hardcore, milt politiska aktioner mot McDonald’s uteservering och så småningom den attitydsstinna britpop som än i dag utgör något slags fundament för mig.
Men det är fortfarande svårt att lyssna på ”Run to you” eller ”Thought I’d died and gone to heaven” utan att känna ett sting i hjärtat.
4 x tips: smala matvanor och konsertupplevelser från soffan
Vad äter Fleet Foxes?
”Vad äter du för någonting?”, frågade programledaren Jenny Strömstedt en gång Nordpolen i en ökänd ”Nyhetsmorgon”-intervju. ”Nåt lätt”, svarade artisten. Nu finns en hel bok på temat! Bakom den ljuvligt smala idén ”Taste in music: Eating on tour with indie musicians” står Alex Bleeker från bandet Real Estate och Luke Pyenson, tidigare medlem i Frankie Cosmos. Där får vi bland annat veta att Phoebe Bridgers har en egen kock med sig på turné.
Livestreamade konserter är framtiden
De senaste veckorna har jag varit i Austin och sett Vampire Weekend göra en konsert under solförmörkelsen samt tagit del av Damon Albarns verbala attack mot en kylig Coachella-publik under det som kan ha varit ett av Blurs sista framträdanden någonsin. Nej, det har jag såklart inte. För vem behöver flyg, verklighet och trängsel när man kan uppleva samma känsla av ”det här händer faktiskt just nu” med bara en kopp kaffe framför en livestream i soffan?
Vansinnigt hemtrevlig jazz
Den svenska jazzsångerskan Amanda Ginsburg må på många sätt påminna om den i sammanhanget oundvikliga Monica Zetterlund, men tredje albumet ”Tur att jag kan skratta” är en precis lagom nostalgisk angelägenhet. Det är elegant, vardagsexistentiell och vansinnigt hemtrevlig jazz. Lyriken har samma finurliga direkthet som en bra barnbok. Till fjäderlätt komp sjunger Amanda Ginsburg ständigt med ett litet leende i mungipan.
Ny film skildrar Aviciis liv
Den nya filmen ”Avicii – I’m Tim” skildrar Tim Berglings liv genom hundratals timmar av privat arkivmaterial och intervjuer med familj, vänner och kollegor. Bakom filmen står regissören Henrik Burman (som bland annat gjorde Yung Lean-dokumentären ”In my head”) samt producenten Björn Tjärnberg. Nyligen blev det klart att ”Avicii – I’m Tim” får premiär på filmfestivalen Tribeca i New York i juni. Det är för närvarande inte klart när den visas för allmänheten.
LYSSNA PÅ PERS BÄST JUST NU-LISTA!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads och Spotify för full koll på allt inom musik