The Soundtrack Of Our Lives är svajigt briljanta
Publicerad 2023-08-11
WAY OUT WEST När The Soundtrack Of Our Lives återförenas efter elva år har låtarna inte åldrats en dag och all unik bandkemi finns kvar.
Men de var alltid en synnerligen organisk enhet redan när de fanns och är så även i kväll.
När allt stämmer blir det helt fantastiskt men mellan varven slirar maskinen en smula.
The Soundtrack Of Our Lives
Plats: Flamingo, Way Out West. Publik: Väldigt trångt i början, något glesare i slutet. Längd: 74 minuter. Bäst: ”Bigtime”, ”21st century rip off” och ”Broken imaginary time”. Sämst: Lite svajigt emellanåt, trots allt.
GÖTEBORG. The Soundtrack Of Our Lives är odiskutabelt ett av de stora svenska rockbanden genom tiderna. När de tog farväl genom att spela igenom sina album under en serie svårförglömliga kvällar på Södra Teatern i Stockholm 2012 var vemodet påtagligt.
Någonstans verkade de ju ändå inte färdiga. Det kändes onödigt att den underhållande samlingen karaktärer med all sin talang och sin väldigt speciella mix av influenser skulle sluta finnas. Samtidigt som det gick att högakta att de valde att lägga av när de fortfarande var så vansinnigt bra.
Så det är givetvis kul att de har bestämt sig för att finns lite igen, i alla fall för några väl valda gig den här sommaren.
Inga tvivel råder heller om att de har sett fram emot att spela på Way Out Wests största scen, i staden som de flesta av dem kallar hemma.
Ebbot Lundberg har kvällen till ära plockat fram sin svarta finkaftan med Soundtrack-loggan i guld på ryggen, mörksminkat sig runt ögonen och matchat stilfullt med ett par badtofflor.
Ian Person ser cool ut i hatt, Kalle Gustafsson Jerneholm har kvar sin klassiska blåvitrandiga t-shirt och Mattias Bärjed tycks ha längtat sönder sig efter att gödsla med klassiska rockposer och göra Pete Townshend-hopp igen.
Och sextetten radar upp uteslutande synnerligen väl åldrad classic rock. Till en början lite trevande, delvis sannolikt på grund av ljudet på festivalens största scen, men i höjd med tredje låten ”Galaxy gramophone” är det som att något lossnar och klickar i rätt läge och vi blir påminda om den väldigt speciella kraften i den här psykedeliariffande rockmaskinen.
Det händer flera gånger till, som i ”Bigtime” och kanske framför allt ”21st century rip off”, när bandet varvar upp i rent MC5-mangel och Ebbot sjunger Donna Summers ”I feel love” över den oresonliga gitarrväggen.
Men det märks kanske trots allt också att bandet inte har spelat på regelbunden basis på över ett decennium. Jag har fått rapporter om glödgade uppvärmningsgig i både Spanien i juni och Hammenhög härom dagen, så möjligen är de helt enkelt lite tagna av uppgiften i kväll. Men Soundtrack hittar inte riktigt varandra i vare sig ”Instant repeater ’99” eller ”Confrontation camp”, och även en del andra nummer känns lite mer instabila än vi minns dem.
Nu ska sägas att Soundtrack alltid har varit en organisk orkester. Att humör, intuition och nåt som eventuellt är kosmiskt måste stämma är själva grejen, det är inte minst därför deras musik har känts så levande. Och sedan är ju det här dessutom vad det är, ett slags greatest hits-set som kanske främst bör bokföras på nostalgikontot.
Icke desto mindre hoppas jag att bandet står fast vid de antydningar som nyligen har gjorts om att faktiskt kanske börja finnas på riktigt igen.
För när allt stämmer i kväll känns det fortfarande som att The Soundtrack Of Our Lives borde ha en hel del mer att ge.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X och Spotify för full koll på allt inom musik