Devo piggar upp med klassiskt kufig rock

Håkan Steen

helskärm

WAY OUT WEST Legendariska Devo tar sin tidlösa idé om ”de-evolution” till Slottsskogen och levererar ett greatest hits-set av classic kufrock som piggar upp utan att nödvändigtvis kanske överraska så mycket.

Devo
Plats: Azalea, Way Out West. Publik: Välfyllt framför näst största scenen. Längd: 67 minuter. Bäst: ”Girl u want” och ”Whip it” blev publikfavoriter när det begav sig av en anledning. Sämst: Ett så här modernistiskt band kunde kanske utmana med lite mer nytt.

GÖTEBORG. Det är givetvis stort bara att de är här. De konceptuella kufarna från Akron, Ohio har spritt sina idéer om ”de-evolution” över världen i mer än 45 år men inte direkt gödslat med Sverige-besöken.

Och det är givetvis mer tacksamt än på länge att Devo kommer hit i den tid vi har nu och påminner oss om sin bärande idé: att mänskligheten de facto utvecklas åt fel håll.

Det är en tes som går att skjuta ned på alla möjliga sätt men med det stegrande föraktet för vetenskap, med alltmer utbredd klimatförnekelse och populistiska rörelser som vinner mark både här och där, känns den också påtagligt relevant.

Samtidigt går det att se ett av new wave-erans på samma gång knepigaste, smartaste och mest underhållande band modell 2023 som ännu en nostalgiakt som åker runt och cashar in på gamla dängor.

90 procent av setet är låtar från Devos heydays i skarven mellan 70- och 80-tal och även visuellt handlar det om klassiker: de röda hattarna och gula overallerna finns med.

helskärm

Jag har dock inga större problem med det då inget annat band någonsin har låtit, sett ut eller betett sig som Devo. Bara i Sverige har såväl Bob Hund som The Hives och Viagra Boys på olika sätt hämtat massor från kvintetten men amerikanernas musik har icke desto mindre kunnat åldras lite grand vid sidan av tiden.

Och en ung hipsterpublik i Slottsskogen behöver inga som helst förkunskaper för att förlora sig i det minimalistiskt catchy syntrocksväng som är ”Girl u want”, ”Whip it” eller ”Uncontrollable urge”.

Den krokiga covern på Rolling Stones ”Satisfaction” har kanske svårare att hitta in i nutiden men den sortens dekonstruerade rock’n’roll som är ”Jocko homo” känns alltjämt uppfriskande i sin avighet.

Mark Mothersbaugh har hunnit fylla 73 och Jerry Casale är rentav 75 men de två frontfigurerna joggar muntert på stället och placerar sig i gymnastiska formationer, och även om deras nördighet gränsar till att bli för mycket landar de hela tiden på rätt sida.

Det blir en uppfriskande timme i den tidiga kvällen, och utan tvekan något mer än bara ”kul att ha sett”.

Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X och Spotify för full koll på allt inom musik