Wizkid värmer men har förutsättningar mot sig

Per Magnusson

helskärm

WAY OUT WEST Den nigerianska afrobeats-stjärnans energi och närvaro imponerar rakt igenom, men i kväll har han förutsättningarna emot sig.

Relationen mellan Wizkid och fansen är däremot direkt rörande.

Wizkid
Plats: Flamingo, Way Out West. Publik: Ingen uppgift, men mindre än på både Seinabo Sey och Tove Lo. Längd: En dryg timme. Bäst: ”Essence”. Sämst: Förutsättningarna.

GÖTEBORG. Stunden då afrobeats blev en världsangelägenhet? 5 april 2016. Då släpptes Drakes monsterhit ”One dance”. Sedan dess har genren hörts i allt från amerikansk rap och brittisk grime till svensk hiphop. En av låtens två gäster var Ayodeji Balogun från Nigeria, mer känd som Wizkid.

Tillsammans med Burna Boy, som spelade på Way Out West i fjol, är han afrobeatsvärldens mest tongivande artist. Den nigerianska sångaren har släppt fem album och gjort oräkneliga gästspel med andra artister, men det var tre år gamla ”Made in Lagos” som förvandlade honom till superstjärna i egen rätt.

I kväll skänker han internationell flärd till en annars svenskbetonad torsdag (bara den Loka-flaska som han dansar med i handen bryter förtrollningen en smula). Wizkid må fylla stadions runt om i världen, men i Slottsskogen har han en oförtjänt skral publik. De som ändå väljer Flamingo-scenen framför Caroline Polachek i Linné-tältet en bit bort älskar verkligen sin idol. Huvudpersonen misströstar inte heller. Energin och närvaron är rakt igenom imponerande.

Wizkid sjunger och rappar på en hybrid av engelska och yoruba. Rösten ramas in av mjuka beats och två (!) saxofoner. Scenshowen är emellertid, för en stjärna av Wizkids kaliber, nästan väl sparsmakad: ett antal platåer som artisten alternerar mellan. Addera en pyrosektion som eldar smått desperat, som för kråkorna, i jättehiten ”One dance”. Givetvis går det knappast att begära en influgen Drake – och Wizkid gör ett hästjobb genom att själv ta hand om alla verser, refränger, stämmor i olika oktaver – men resultatet känns ändå lite… fattigt. Det är också lätt att föreställa sig att Wizkids varma popmusik känt sig mer hemma i eftermiddagens solgass än en hopplös svensk sensommarkväll.

Men Wizkid höjer ändå temperaturen längs vägen. Åtminstone försöker han. Bland annat genom att starta ett litet vattenkrig i publiken medelst utdelade flaskor. Hans repetitiva refränger, och samspelet mellan rösten och de två saxofonerna, vaggar så småningom in Slottsskogen i en behaglig afrobeatsdvala där tretton grader kan kvitta.

Allra mest är det rörande att se relationen mellan artisten och fansen längst fram som på bildskärmarna blir till en liten kärleksdemonstration i sig. I synnerhet i söta Tems-samarbetet ”Essence”, låten som för två år sedan blev den första nigerianska låten någonsin att hamna på Billboard-listan.

Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X och Spotify för full koll på allt inom musik