The Hives: ”Allt är skitbra – det kan bli mer”
Första skivan på elva år • 30-årsjubileet och framtidsplanerna
Uppdaterad 2023-08-14 | Publicerad 2023-08-11
GÖTEBORG. I dag är det äntligen här, The Hives första album på över ett decennium.
Tack vare idogt turnerande har kvintetten under tiden som gått lyckats bibehålla sin status som landets internationellt sett mest populära liveband, men lättnaden är stor över att till slut få ut en ny platta.
– Det kanske nionde viktigaste är hur det går för den. Absolut viktigast är att slippa skämmas över att man inte har släppt en skiva på elva år, säger sångaren Howlin’ Pelle Almqvist.
Bananpiren vid Frihamnen på Hisingen i Göteborg, första fredagkvällen i augusti.
Det turnépaket med The Sounds, Mando Diao och The Hives som några somrar både före och efter pandemin har rullat runt och fyllt ett antal kvällar med rock på väl valda platser i Sverige är tillbaka i landets andra stad. Framför allt är The Hives tillbaka för sin första spelning i hemlandet på nästan ett år, och för första gången sedan 2012 med ett helt nytt album i ryggen.
Framför en asfaltsplan fullpackad med några tusen rocktörstande västsvenska fans ropar Howlin’ Pelle Almqvist hur roligt det är att vara tillbaka i ”götarnas borg” igen, och ägnar sedan mellansnacken spelningen igenom åt att förklara hur den 400-årsjubilerande staden nu kommer att tas över och under kommande 400 år istället styras av The Hives.
Göteborgspubliken jublar givetvis över den nya regimen, på samma sätt som de jublade för 23 år sedan när jag såg min allra första The Hives-spelning på Embryo-festivalen i Slottsskogen och Pelle deklarerade att ”det är väldigt kul att spela här nere i Skåne”.
Enastående liveshower
The Hives har varit ett av Sveriges internationellt sett mest framgångsrika rockband sedan dess, framför allt tack vare sina enastående liveshower.
Obegripligt nog har de heller inte tappat en gnutta energi på vägen. Det är faktiskt snarare tvärtom. De fem låtar från nya albumet ”The death of Randy Fitzsimmons” som de trycker in i setet på Bananpiren är inte bara höjdpunkter i kväll utan något av det mest högintensiva som The Hives någonsin har släppt ifrån sig.
Det tråkigaste som kan hända efter elva år vore att The Hives kommer tillbaka med en mogen, tankfull skiva.
Så har mottot under arbetet med bandets sjätte album också varit att det under inga omständigheter fick låta ”moget”.
– Det tråkigaste som kan hända efter elva år vore att The Hives kommer tillbaka med en mogen skiva. En mogen, tankfull skiva, säger Pelle när jag träffar honom och hans gitarrspelande storebror Nicholaus Arson i en provisorisk loge bakom scenen några timmar innan giget.
– Det handlar också om att det ljudet vi har saknat är det där superenergiska, lite vansinniga och korkade. Det är det ingen annan som har gjort under den här tiden. För att det är en dålig idé kanske.
– Precis. Men även om det är en dålig idé så är det den vi är lite världsledande på, säger Nicholaus.
Framför allt är de nöjda med att den i särklass längsta pausen mellan två The Hives-album nu är över. Som en första indikation på att det de facto var ny musik på gång tryckte bandet i vintras självironiskt upp t-shirts med texten ”The Hives must album now!”.
– Det enda jag kan känna är en enorm lättnad över att det finns en skiva. Jag skiter fan helt i hur det går för den. Det är kanske det nionde viktigaste. Det absolut viktigaste är att slippa skämmas över att man inte har släppt en skiva på elva år, säger Pelle.
Dödsannons dök upp
Att det har tagit så lång tid att få ut en uppföljare till 2012 års ”Lex Hives” beror enligt bandets officiella berättelse på att Randy Fitzsimmons, den mytomspunne skuggfigur som en gång i 90-talets gryning ska ha dragit ihop bandet och står som låtskrivare på allt de har spelat in, försvann och inte gick att få kontakt med. Senare ska hans dödsannons ha dykt upp i Fagersta-Posten, varvid The Hives fick signaler om att kassetter med nya låtar fanns nedgrävda i skogen. Vilka då skulle utgöra materialet till nya albumet.
Det är en story som jag inte har någon som helst avsikt att kolla sönder.
Men utöver Randys eventuella frånfälle kan man möjligen ana att den omskrivna Tambourine-härvan, som för tio år sedan tvingade bandet att öka takten på turnerandet för att spela in de miljoner de dömdes att betala till advokater och artistkollegor, höll dem tillbaka en period. Allt som har med det att göra ligger nu emellertid bakom dem sedan länge, enligt Pelle.
Dessutom slutade basisten Dr Matt Destruction i bandet av hälsoskäl i samma veva. Som om inte det vore nog fick trummisen Chris Dangerous några år senare problem med magen och gick igenom en operation som höll på att kosta honom livet.
– Det är ju svårt för oss att prata om hur hemskt det där var för honom. Men det var hemskt. Vi gjorde två turnéer utan honom. Sedan kom han tillbaka ganska snabbt. Kanske lite snabbare än vad som var fysiskt vettigt. Men nu går det jättebra igen, säger Pelle.
Har det varit någon seriös kris i något läge när ni har tänkt att nu skiter vi i det här och lägger ner?
– Ganska många gånger, och kanske med olika medlemmar vid olika tillfällen. Men sen gör vi aldrig det. Det kan vara skönt att experimentera med tanken ibland. Hur skulle det vara om jag inte var med? Till slut kommer man fram till att det skulle vara sämre.
Det går inte att hålla uppe energin om låtarna är energiska på samma sätt. Då blir det inte pirrigt hela vägen.
Är det stor skillnad på att vara med i The Hives nu jämfört med för 15 år sedan?
– Nej, inte alls. När vi har gjort intervjuer på den här skivan har vi fått frågan ”hur känns det att ha varit ett band i 30 år?” Man tänker ju inte ens på det för det känns som fem, säger Nicholaus.
– Det som verkligen känns längst är tiden sedan vi släppte förra skivan. Det känns längre sedan än sedan vi spelade förband till Stones och släppte ”Tyrannosaurus Hives”, trots att det var åtta år tidigare.
”Egen personlighet”
Utan att vara i närheten av lika experimentell som 2007 års ”The black and white album” är ”The death of Randy Fitzsimmons” ett varierat album inom The Hives-ramarna. Från furiösa punksmällar som ”Trapdoor solution” och ”The bomb” via Dion-dramatisk rock’n’roll i ”Stick up” och diaboliskt r’n’b-skrammelsväng som ”Crash into the weekend” till en typiskt Hives-catchy livefavorit som ”Two kinds of trouble” eller ”Rigor mortis radio”, vilken nästan går att beskriva som det här bandets tackling av glamboogie med ett slags hiphoptext.
– Vi har gjort hundra intervjuer för den här skivan nu och ibland säger journalisterna att det låter precis som Hives medan en del säger att det är väldigt varierat. Men du är väl som oss, du har lyssnat mycket på rock, och då är det skillnad på de här låtarna. Det är som eskimåernas 110 ord för snö, man tittar på så mycket snö att till slut ser man skillnad på vad det är för yta på den, säger Pelle.
– Vi har alltid satt en stor stolthet i att alla låtar ska ha en egen personlighet. Det är något som jag tycker vi har varit bra på, säger Nicholaus.
– Det går inte att hålla uppe energin om låtarna är energiska på samma sätt. Då blir det inte pirrigt hela vägen, säger Pelle.
Förra plattan producerade The Hives själva men den här gången kände ”The champagne of bands”, som de med sedvanlig blygsamhet kallar sig, att de behövde hjälp av en producent. Valet föll på Patrik Berger, mest känd för hits som Robyns "Dancing on my own” och Icona Pops ”I love it” samt produktioner för namn som Lana Del Rey och Charli XCX.
– Patrik kommer lite från en liknande bakgrund som oss. Han är i samma ålder och har spelat i punkband, säger Pelle.
– Jag tror hans analys var ungefär så här: Nu har The Hives chansen att göra en skiva för första gången på elva år. Mitt viktigaste jobb är att se till att det rör sig. De får inte bli så osams att de lämnar studion. Då går det elva år till. Det tror jag var helt rätt. Men själva låtarna låter ganska likt som de gjorde på demosarna.
– Han är väldigt exalterad över musik. Det var väldigt mycket vad vi behövde för då blir man ju det själv också, säger Nicholaus.
Bandet fyller 30 i år. Förutom att turnera hela hösten, ska ni fira det på något vis?
– Det känns alltid mycket tråkigare att titta bakåt än framåt. Det är också lite vulgärt. Jag tycker att Hives är pissbra men det där att vältra sig i sin egen storhet bakåt är ocharmigt, säger Nicholaus.
– Jag gillar ju inte rock när den är sentimental. Jag har varit den som varit mest emot att vi ska göra en turné där vi spelar en hel gammal skiva. Det är nästan den sämsta känslan jag vet när ett band gör det. ”Så ni erkänner att ni inte blir bättre än den där jävla skivan ni släppte när ni var 25? Ni kan ju tycka det men håll käften!”, säger Pelle.
”Vågar inte lova något”
Jag såg en Youtube-intervju med er två under pandemin. Där nämnde ni att det finns låtar till en skiva till, kanske rentav två.
– Vi vet inte riktigt vad som ska hända. Men vi är ju uppe i fart nu igen. Om man sen tycker att det finns låtar beror väl också på vilken dag i veckan man vaknar på. Om det är en bra dag eller en dålig dag, säger Nicholaus.
Pelle ler.
– Vi har en massa mer musik men allt är skit (skratt). Nej, allt är skitbra. Det kanske kan bli mer. Men man vågar ju inte lova något, vis av vår historia.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X och Spotify för full koll på allt inom musik
Fem bilder ur karriären
Bild från första albumet ”Barely legal” 1997
Pelle: ”Redan då hade vi svartvita kläder, men olika mycket urtvättade (skratt). Det ser ganska ballt ut.” Nicholaus: ”Det där var den enda breda plåtvägen som fanns i Fagersta, på baksidan av Citygallerian.”
I David Lettermans talkshow 2004
Pelle: ”Letterman var jävligt peppad efter det där: ’That’s what we need, that’s a showband’. Han sa att det var typ det bästa han hade sett. Han hade aldrig sett eller hört oss förut, så det var en genuin reaktion.”
Fallskärmsjägarlooken 2010
Pelle: ”Det där var något slags blandning av fransk fallskärmsjägare och scout. Det är väl nästan din favoritoutfit, Nicke? Den är liksom löjligast, mest absurd. Jackan är baserad på en som Eisenhower hade när han besökte trupperna under andra världskriget.”
Safarilooken 2014
Pelle: ”Ett år när vi egentligen skulle vara lediga sa vi att vi spelar om vi hittar ett nytt land att åka till, som Turkiet, Kina och Israel. Då hade vi våra upptäckarkläder. Snyggt som fan men när vi skulle spela i Sydafrika kändes uniformen lite väl kolonial.”
Videon till näst senaste singeln ”Countdown to shutdown”, där skådespelaren Magnus Krepper spelar rockande finansman och förre basisten Dr Matt Destruction gör en cameo
Pelle: ”Bandet i videon är ett riktigt band med folk i finansbranschen. Trummisen är CFO på Boliden. Så vi var lite så här, ’får du ens vara med i det här sammanhanget eller kan det vara dåligt för aktien?’”