Stark comeback av ett hungrigt The Hives
Publicerad 2023-08-11
ALBUM The Hives är tillbaka – och det med besked.
Fagersta-bandets första album på elva år är en rakt igenom underhållande skiva med stil, klass och lagom mycket skrammel.
The Hives
The death of Randy Fitzsimmons
Disques Hives/Bertus
ROCK När 00-talet gjorde entré och världen hade lämnat grungen bakom sig genomgick rocken ännu en renässans. Plötsligt rasade en intensiv indierock-feber på båda sidor av Atlanten, med band som The Strokes och Arcade Fire på ena sidan och Arctic Monkeys, Bloc Party och The Libertines på den andra.
Mitt i allt detta fanns svenska The Hives, som i stället blåste nytt liv i skramlig The Stooges-influerad garagerock. Bandets livliga liveframträdanden blev universellt uppåttjack.
Under 2010-talet tappade Fagersta-kvintetten motvilligt fart när kostsamma rättstvister, avhopp och hälsoproblem avlöste varandra. ”Lex Hives” blev bandets enda skiva på hela decenniet.
”The death of Randy Fitzsimmons” är väl värd den långa väntan. Trots ett stort vakuum i diskografin har The Hives blivit ännu bättre på sitt hantverk och på sin sjunde skiva för bandet den punkiga rocken, som de själva moderniserade runt millennieskiftet, in i 20-talet samtidigt som de töjer ut kostymen med rockabilly, boogie, jazz och r’n’b. Det är barnsligt kul rock med stort spelutrymme, men alltid på blodigt allvar. Och varje låt har sin unika charm.
”Trapdoor solution”, som klockar in på kärnfulla 01.04, påminner om bandets ursinniga upptåg på ”Barely legal”. Partydängan ”Crash into the weekend” låter som om Iggy Pop kör nedcabbad raggarbil och tar ett varv på stan. Och ”Rigor mortis radio”, ett boogienummer med muskelavslappnande rytmer, lär råda bot på såväl söndagsblues som likstelhet.
Men det är skivans mer tillbakalutade material som sticker ut ur mängden.
”Stick up” är en ståtlig skapelse med blåsinstrument som för tankarna till 40-talets storbandsjazz. Ändå känns låten som en självklar The Hives-banger.
”What did I ever do to you?”, ett till synes ängsligt relationsdrama, drivs framåt av en snyggt suggestiv synthslinga och en stämningsfull gitarrmelodi signerad Nicholaus Arson. Mellan de explosiva dängorna ”The bomb” och ”Step out of the way” blir låten ett välbehövligt andrum. Den petar dessutom hål på Howlin’ Pelle Almqvists argument att skivan är deras omognaste hittills, vilket frontmannen har upprepat i intervjuer inför släppet.
Därmed inte sagt att allt bandet och producenten Patrik Berger (Robyn, Lana Del Ray med flera) rör vid förvandlas till champagne. ”Smoke & mirrors” är skivans motsvarighet till husets vita på kvarterskrogen. Trots trivsamma ekon av The Clash slukas det generiska spåret av hungriga bestar som ”Two kinds of trouble” och ”Bogus operandi”. Men det blir trots allt en liten parentes i ett myller av stora rubriker.
”Step out of the way!” ylar Howlin’ Pelle i avslutningsnumret med samma namn.
The Hives är onekligen på väg mot nya stordåd. Snart på en svettig spelning nära dig.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X och Spotify för full koll på allt inom musik