Nu är det SD som styr svensk klimatpolitik
Pourmokhtari ger Kinnunen veto
Uppställningen var imponerande i Rosenbads pressrum. Statsminister Kristersson, näringsminister Busch, Sverigedemokraternas Kinnunen och – sist men inte minst – miljöminister Pourmokhtari.
Miljöministern skulle visa att Tidöpartierna kan enas, också om klimatpolitiken.
Och resultatet? Sverigedemokraterna accepterar nu att de svenska utsläppen behöver komma ner till noll. Om 22 år.
Då kommer ingen av deltagarna på pressträffen att ställas till svars.
Samtidigt förvandlas de mer närliggande målen till ”kontrollstationer”. Och som regeringen själv konstaterar i årets budget, dagens politik innebär större utsläpp.
Skjuts på framtiden
Omställningen till ett mer hållbart samhälle skjuts på framtiden. Det är priset för enighet i regeringsunderlaget.
Romina Pourmokhtari hade kunnat välja en bättre tidpunkt för sitt utspel. Samtidigt publicerade nämligen FN en rapport om att världens klimatarbete tappat fart. I själva verket går det bakåt.
Trots att vi upplevt ett år med rekordvärme och extremväder förväntas de globala utsläppen av växthusgaser öka fram till 2030. Trots att de istället borde minska kraftigt. Resultatet blir enligt FN:s rapport en varmare värld med katastrofala konsekvenser.
Idag rapporteras om nya rekordnivåer av växthusgaser.
Romina Pourmokhtari påstår att uppgörelsen mellan Tidöpartierna stärker den politiska enigheten om klimatet. Sverigedemokraterna accepterar ju att utsläppen behöver minska, om ganska många år.
Enigheten minskar
I verkligheten är det precis tvärt om. Fram till igår fanns det mål som sju av åtta riksdagspartier förpliktigat sig att genomföra. Mål som man kommit fram till eftersom de är nödvändiga för att undvika ett klimathaveri.
Idag har regeringspartierna givit Sverigedemokraterna veto i klimatpolitiken. Och man har gjort det utan att diskutera saken med den politiska oppositionen.
När världen bokstavligen står i brand skadar det Sveriges klimatarbete. Men det betyder också att politiken förlorar trovärdighet på fler områden.
Långsiktiga mål
Att sätta upp mål som kräver flera mandatperioder att nå förutsätter politiska överenskommelser och långsiktighet. Det kan gälla pensionssystemet, energipolitiken eller som här klimatmål.
Svenska politiker har varit bra på att göra den sortens uppgörelser, och hedra dem.
Tidöpartierna har valt en annan inriktning. För dagens regering är det relationen till stödpartiet SD som går främst. Och det även om tidigare överenskommelser åker i papperskorgen.
Vi har sett det tidigare, och gårdagens presskonferens om klimatet blev ännu ett exempel.
Frågan är, varför ska någon politiker i framtiden söka breda och långsiktiga överenskommelser? Resultatet kan ju försvinna under en förhandlingsnatt på ett slott i Västmanland.