Att valsa runt en gammal klassiker
En glad änkas födslovåndor i sekelskiftets Wien
Publicerad 2023-04-04
Många klassiker hade det besvärligt inledningsvis, Bizets Carmen är ett känt exempel. Ett mindre känt, men inte fullt så okänt som Sthlms Musikteater tror, är Franz Lehárs operett Glada änkan som mötte ett visst motstånd från herrarna på Theater an der Wien i början av förra seklet. Lehár bröt med konventionerna, något som just i Wien var både lätt och svårt.
Lätt eftersom det fanns en tydlig, konservativ borgerlighet att ta spjärn mot, svårt eftersom samma borgerlighet besatt en inte obetydlig makt över musik- och teaterinstitutioner. Det är i Wiens fin de siècle som bildkonst, opera och litteratur frodas som sällan förr. Konstnärer som Gustav Klimt eller Egon Schiele, författare som Hugo von Hofmannsthal eller Robert Musil och kompositörer som Arnold Schönberg eller Alban Berg kommer att rita om kartorna över de flesta konstarterna.
Därtill Sigmund Freud och det stundande världskriget i den snart döende habsburgska dubbelmonarkin. Nog finns det material för att placera Franz Lehárs Glada änkan i ett dramatiskt sammanhang. På Teater Tribunalen skildras under knappa två timmar hans mödor, motståndet från teaterledningen, de knappa (natt)repetitionerna och den usla ekonomin som minimerade scenografin. Men premiär blir det, vilket efter paus skildras från kulissen där sångarna pustar ut mellan numren.
Andreas Boonstras text må vara lite för mycket av en historielektion för fåkunniga, men Eva Staafs regi har tempo och god detaljrikedom. Robert Noacks Lehár låter envisheten överträffa hopplösheten, Jonas Nerbes Louis är säker på sin förmåga som leading man Greve Danilo medan Agnes Wästfelts Mizzi helt enkelt gör det hon ska som hans moatjé och glada änka. Oskar Roslunds Karl och Astrid Banck Linderoths Annie är båda liksom ömtåliga med varandra.
Musikaliskt är rösterna goda, men klangen blir ofta lite för hård mellan scenrummets betongväggar. Bättre klarar sig den musicerande kvintetten där Franz Lehárs toner interfolieras med Andrea Tarrodis nyfikna och undersökande musik, fraser som tycks samtala med sin föregångare från det förra sekelskiftet: världen av i går som både förlegad och saknad.
