Vardagligt vansinne på Göteborgs stadsteater

Pontus Stenshäll lämnar teatern med en stor smäll

helskärm

Vi har alla känt den extremt samtida frustrationen över att bli ”hanterade” av servicepersonal i nån telefonkö, på bussen eller kanske i teatergarderoben. I bästa fall behåller vi lugnet och låter systemets stackars frontlinje jobba på, enligt instruktion. Men ibland tappar vi det. Frustrationen blir till raseri en labyrint av management-floskler.

Pontus Stenshälls Processen är en tonsäker skildring av det där vardagliga vansinnet i samtiden. Förvandlingen av Kafkas närmast ansiktslöse banktjänsteman Josef K till mjukhudad regissör på en kommunal teater är genial. Att han dessutom försöker få sin ensemble att förstå Shakespeare markerar det tidlösa i temat. Och det ger utrymme för en viktig ingrediens i sammanhanget: humor.

Lasse Beischer gör huvudrollen som den arme Josef K, som fogar sig i en absurd rättsprocess utan ramar. Hans uttryck är oemotståndligt varmt. Klädd i klassisk teatermask intar Beischer scenen som en exklusiv ståuppkomiker, hypersensitiv för allt som händer i rummet. Varenda hostning fångas in i kvicka spontandialoger med publiken. En fullständigt ljuvlig upplevelse som låter ana hur det kunde gå till på Shakespeares tid.

Nej, det handlar inte om att fly Kafka. Trots det förföriskt extroverta hos Beischers Josef K bevaras romanfigurens stela temperament och förlamande brist på motståndskraft. När masken åker av sjunker han samman. Det ska fan vara regissör på en kommunal teater vars HR-avdelning målmedvetet dränerar varje levande själ på kreativitet. Med proaktiv, agil, eller kanske salutogen målmedvetenhet! Josef K kämpar in absurdum med de kommunala styrdokumenten.

Processens byråkratiska sekelskiftesscenerier förskjuts alltså till vad som liknar stadsteatern i Göteborg. Det fungerar perfekt, inte minst för att birollerna putsats upp till träffsäkra arketyper i den nutida maktapparat som stavas offentlig sektor – inklusive exakta frisyrer och kavajer på trötta kroppar. Carina M Johansson är obetalbar som teaterns piffiga men ryggradslösa VD med rörelsemönster som en farbror och stressframkallat rabblande av gåtor. Jämte Victoria Dyrstad som mellanchefen Eva är hon den mest barocka representanten för det mystiska men välbekanta systemet.

Fredrik Evers gör flera nyckelinsatser, av vilka vaktmästaren i ”organisationen” och den reaktionäre ordföranden för kulturnämndens är mest minnesvärda. Den senare porträtteras som tydlig markering mot dagens klåfingriga politiker som krigar mot varianter av det som anses vara perverterad konst.

”Processen” innebär att Pontus Stenshäll lämnar bygget med en stor smäll. Bokstavligt i och med alla tunga ljudeffekter, men framför allt bildligt. För det här är en begåvad kommentar till teaterkonsten i stort och en stilig punkt för en spännande period i stadsteaterns historia.