Här måste man lyssna noga
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-05-31
Det sparsmakat exklusiva har dominerat utställningsverksamheten de senaste åren inte bara på Wanås – också trendkänsliga ställen som Färgfabriken har gått från vilda och spretiga produktioner på 90-talet till platsspecifika, enmans- eller enkvinnsshower: alltid med processen frilagd, men på slak lina ovanför genikult och vördnad inför det storslagna.
I år vänder man tillbaka till grupputställning med etablerade konstnärer utan stjärnstatus, och till dialogen med en amerikansk konstscen. Det är tio år sedan sist och mycket har hänt både i och utanför konstvärlden i USA. Det som slår en omedelbart är hur utåtriktade årets åtta konstnärer är. Här är referenserna tydliga, här är konsten om inte prydlig så åtminstone – relativt – exakt i sitt uttryck. Jane Philbricks två stora installationer, Pull och Praise and Thanks, Contrition, Petition, behandlar och problematiserar terrorrädsla och våldsbenägenhet respektive det religiösa uttryckets möjligheter. Psalmer och fragment från olika texter, bland annat böner, ljuder ur en mur och ur marken. Philbrick tycks mest betona det sensuella och påtagliga med själva muren – tung, varm, avgränsande, utmärkande – men också språkets och tonens lugn. Hon är verksam i ett alltmer propagandistiskt religiöst USA, vilket är den klangbotten verket behöver för att bli mer än vilsam underhållning: här måste man trycka sig nära ljudkällan, lyssna noga, finna sig i avbrotten och otydligheten.
Flera verk på
utställningen förhåller sig tydligt till de lokala förutsättningarna –
Ross Knight
bygger nya pseudofunktionella maskiner av skrot,
Andrea Ray
låter i
Solarium
sanatoriet möta skogsavverkningen i Le Corbusier-inspirerade solstolar,
Melissa Martin
skapar en replik av slottets matrum, utomhus och utan väggar – och nästan alla konstnärer arbetar med gränserna mellan natur och kultur. Spännande blir
Peter Coffins
Untitled (Singing Tree)
, där ett träds svaga elektroniska signaler omvandlas till hörbart ljud. Ett förmänskligande av trädet som är både bisarrt, intressant och exploaterande. Trädet visslar i soluppgång och solnedgång. Kunskapens gränser möter konstens friheter. Vi måste inte veta men vi måste vilja förstå.
Konst
Ulrika Stahre
