Lysande när Johnson hänger om på Moderna
”Sju rum och en trädgård” är en hyllning och en poetisk protest
Publicerad 2023-11-26
I ”Sju rum och en trädgård” har Rashid Johnson satt samman konst från Moderna museets samling med några av sina egna verk. Ett av dessa är ”Home”, en sorts botanisk hyllkonstruktion där växter och tv-monitorer blandas upp med standardverk ur den svarta idéhistorien. Johnson tar alltså hand om sin trädgård mitt i det museum som bjudit in honom. Att han dessutom kallar det ”Hem” anger utställningens hela problematik. Vem kan vara hemma i historien, och till vilket pris?
Efter att han blivit anklagad för att inte utnyttja sin offentliga plattform i politiska syften framförde Louis Armstrong ”Black and blue”, i Ghana 1956, strax före avkoloniseringen. Nu, 2023, då Johnson använder hopplösheten i Armstrongs ljuva stämma för att ljudsätta första rummets salongsartade montage av Modernas mer abstrakta klassiker, skapas en formell och politisk spänning mellan jazzen och samlingen som kritiska former.
Jackson Pollock är kanske den abstrakta målare som är mest känd för att ha influerats av jazz, men det gäller också konstnärer mer avgörande för Moderna museets guldålder, inte minst för Robert Rauschenberg som tecknat museets logga. Abstraktionen står i ett särskilt problematiskt förhållande till svarthet i USA där det figurativa måleriet fått en renässans.
Men tack vare verk av bland andra Barbara Chase-Riboud, Melvin Edwards, Jack Whitten och Glenn Ligon har det skett ett slags reappropriering av abstraktionen. På Moderna blir det tydligt att en postmedial konstnär som Johnson bejakar abstraktionens möjligheter som en självklar del i sitt mångsyssleri. Men nog är det genom filmformen han är som starkast.
I filmen ”Black and blue” (2021) återkommer det melankoliska i Armstrongs sång. Den skildrar en till synes lyckad svart familj i USA. Men av pappans alienerade uppsyn märks att något inte stämmer. Effekten av att han spelas av Johnson själv blir att konstnärsrollen, museet och familjen laddas med en och samma känslomässiga otillräcklighet. Det tycks inte spela någon roll att man lyckats ockupera dessa åtråvärda platser, och kallar dem sitt borgerliga hem.
I slutet av filmen sitter fadern/Johnson bokstavligen ensam och äter ostron direkt på bordet. Med citron och tabasco, och med en abstrakt monsterlik målning i bakgrunden, knäcker han skal efter skal. För alla oss som drömt om ett liv med ostron gestaltar Johnson det fruktansvärda. Ingen kan njuta ensam.
På den blåmålade väggen bredvid hänger Lena Cronqvists ”Inlåst” (1971), föreställande en kvinna vid sin mattallrik i ett sjukhusrum. Det är i den här typen av kopplingar som utställningsmakandet blir som bäst just eftersom det gör hans enskilda verk bättre samtidigt som de skapar nya relationen mellan USA och Sverige.
Faktum är att montage som detta framstår som mer tänkvärda än det mer kända förhållandet mellan den abstrakta konstens vita universalitet och frågan om jazzmusikens svarthet. I fallen med Cronqvist och Johnson så utnyttjar de konstens rum för att artikulera att det är något som inte helt stämmer med allt vi bokstavligen ”vet” om samhällets strukturer, något som kanske kräver den kultur vi vantrivs i, om än på olika sätt.
Många museer har utvidgat sin verksamhet från att ta hand om konst till att ta hand om publiken. Att vårda publikrelationen genom blockbusters, pedagogiska program och pr-projekt för att bredda målgrupper är alla välkända metoder för att behålla sin samhälleliga relevans. Uppdraget som Rashid Johnson fått tillhör en annan strategi, mer likt en äldre ordning.
Här handlar det om att ta hand om publiken genom att ta hand om samlingarna, fast från en ny position. Premissen för detta är att museets auktoritet förskjuts från dess konsthistoriskt skolade intendenter till en konstnär. Genom museets bejakande av denna institutionskritiska konst slås två flugor i en smäll. Dels kastas nytt ljus på själva samlingen, dels skapas möjligheter för en breddad publik.
Genom att dessutom göra en av museets intendenter till curator står förhållandet till den tillfälligt kontrakterade konstnären intakt. Jag läser Johnsons abstrakta måleri och hans frånvarande blick i ”Black and Blue” som både en hyllning till det konsthistoriska begäret och som en poetisk protest, mot sitt eget beroende av att konsten och konstmuseet blivit en del av ett och samma joint venture. Detta innebär faktiskt ett litet brott med traditionen från Fred Wilsons ideologikritiska ”Mining the Museum” (1992) till Tania Brugueras pedagogiskt nyttiga försök att bredda det medborgerliga deltagandet i det sociala arbetet ”Tate Neighbours” (2018).
När Johnson placerat David Hammons taniga ”African Stand” (1991) längst in i ett halvmörkt rum bakom Sol LeWitts skrymmande ”3C Half Off Piece” (1966), så är det ingen enögd kritik. En plexiglas-skärm hindrar en från att ens närma sig Hammons verk. Å ena sidan pekar montaget på problemet med att läsa David Hammons arbete från den minimalistiska konstens utgångspunkt. Å andra sidan gör han det omöjligt att gå förbi LeWitt och kolla in ”African Stand” direkt.
Det är som om Johnson här blottar en jobbig anknytningsproblematik med den US-amerikanska efterkrigshistoria som hakat upp sig på minimalismen, det postmediala och den institutionskritiska norm som den genererat. Frågan är om är Johnsons egna abstraktioner någonsin kommer att befrias från en sådan hemsk låsning?
