Tung betong hyllar protesterna i Iran
Nu visas Sadaf Ahmadis soloutställning i Borås – trots hot om censur
Publicerad 2023-11-07
Glöm olja, akvarell och nakna kroppar, i konsten är det betong som gäller! Det är det första som slår mig när jag ser titeln ”Concrete Setting”, Sadaf Ahmadis soloutställning på Borås konstmuseum. Men väl framme i utställningen så står det klart hur långt den Boråsbaserade Ahmadi står ifrån andra som arbetat med betong.
Här finns ingen undersökning av betongelementens ideologiskt och geografiskt gränsöverskridande historia som hos Hugo Palmarola och Pedro Ignacio Alonso. Inte heller gör hon i stil med Rikke Luther betongen till utgångspunkt för att granska sambandet mellan framstegstanken, mineralutvinning, jorderosion och vår tids ekologiska katastroftillstånd.
För Ahmadi är betongen inskriven i en helt annan katastrof: Den iranska regimens våld mot ”Kvinna, liv, frihet”-rörelsen efter mordet på Mahsa Jina Amini den 16 september 2022. Genom att fylla massgravar med betong döljer den sitt brutala sätt att hantera motståndet. Ahmadis utgångspunkt vidgar därmed den mörka sidan av den betongmodernitet som hos Palmarola och Alonso förenade öst och väst under 1900-talet och hos Luthers betongestetik är medskyldig till människans krig mot naturen.
I väggverket ”Concrete” har Ahmadi överfört vardagligt vackra och glada foton på mördade demonstranter till duk. Hon har sedan täckt dem med betong för att låta museibesökaren knacka hål på ytan för att komma åt glädjen i dessa blickar. Deras namn och hur de blev mördade framgår kort, tillsammans med ordet självmord. Den betraktande besökaren förvandlas till en forensisk arkeolog som knackar fram hoppet om en annan världsordning.
Mitt i allt lidande blir detta en andäktig bekräftelse på Marcello Tarìs ord, att det inte finns några olyckliga revolutioner. Samtidigt fungerar detta ”The Family of (Revolutionary) Man”-album som en ögonblicklig paus, ett andetag av hopp mitt i all förtvivlan. Vad händer härnäst? En grym hämnd på förtryckarens vidrigheter, ett gudomligt våld, apati eller någon form av sörjande och försoning?
”Setting” är en installation av ett 15-tal beslöjade kvinnoansikten indränkta i betong hängande i en ställning från taket. Dessvärre kompletteras verket med en överflödig ljudbild och en slarvig ljussättning. Det förtar gestaltningen genom att helt enkelt ta för mycket plats. Kropparna hänger tungt och lealöst från en ställning, men framstår ändå inte som avrättade genom hängning. Tanken att de bokstavligen dragits upp ur ett dike med flytande betong påminner om Sofokles Antigone.
Men om Ahmadi försökt förvandla konstgalleriet till ett begravningskapell i ett antikt drama, så är denna tragedi ännu mer tragisk än originalet. Thebes Kung Kreon följde ju i någon mening lagen när han vägrade Antigones bror en begravning efter sitt fälttåg mot Thebe. I Ahmadis drama betecknar cementen ett försök att dölja det våld som den egna lagen inte rättfärdigar samtidigt som konstnären blir till en Antigone och alla avrättade revolutionärer till Antigones bröder.
I en tid när många konstnärer överskrider gränsen mot både politisk handling och socialt engagemang ställs också konstinstitutionen och dess uppdragsgivare inför nya utmaningar. Även om det ofta verkar som om rädslan att göra fel urholkat själen på hela förvaltningssverige kunde jag inte föreställa mig att ett verk som ”Settings” skulle stöta på patrull.
Men saken är ju den att efter statsministers uppmananing till extra vaksamhet i samband att terrorhotnivån höjdes bestämde sig kulturchef Ida Burén att stoppa visningen av Ahmadi tämligen oskyldiga metafor. Tack och lov ändrade hon sig, och drygt en månad efter årsdagen för mordet på Mahsa Jina Amini är nu allt på plats. Tänk, censurens krafter kan ändra sig.
