Revolutionen som uteblev
Publicerad 2013-08-22
Öjämn spänst i Linn Spross debutroman
Få grejer gör mig så hänförd och avundsjuk om vart annat, som när jag läser om underdogs som förstått att de vet bättre än universitetet, kapitalet och Big Daddy. Jag älskar att läsa om studenter som på olika vis tar sig an och exploaterar bildningen. Det är som att jag då både blir inbjuden i bildningskammaren, samtidigt som jag försäkras om att traditionen kommer att omformuleras.
De där omstörtande skildringarna har jag tagit del av genom ganska olika karaktärer: Genom lill-gamla, virtuosa, bibliofiler - som huvudpersonen i Marisha Pessls Fördjupade studier i katastroffysik. Genom strama, revolutionära, fiktionsdekonstruktörer - som systrarna i Dorothee Elmigers Inbjudan till de våghalsiga. Och nu senast, genom humoristiska, grubblande och sökande Hanna och Imagine i debuterande Linn Spross roman.
” - Är det fråga om subjektets sönderfall eller är du bara full?” undrar Hanna vid ett oemotståndligt romantillfälle.
Berättelsen om Hanna och Imagines vänskap, kärlek och politiska systerskap berättas utifrån Hannas till en början vassa och desillusionerade blick. Det är strax efter det svenska riksdagsvalet 2010, Hanna läser statsvetenskap och blir ryckt ur sin isolerade Ghost World-ilska (”Jag trodde aldrig att folk som strävade efter att bygga upp sitt intellektuella kapital skulle kokettera med att de är dumma i huvudet.”) när Imagine - som John Lennon-låten - stormar in i hennes liv med lösögonfransar, uppkäftighet och tro på revolution.
Vid sidan av symboliska aktioner och argumentationer kring vilka attribut som är borgerliga har Hanna ett slitigt extrajobb på kafé. Där, och även i Hannas mammas arbetsliv, får romanens politiska språk ett koncentrerat förkroppsligande. Ett fäste som jag gärna läst mer om.
För både revolutionen och de grundläggande studierna uteblir. Utöver en brutalsammanfattning av Kapitalet och en del språkliga, drastiska snärtigheter så är det något väldigt stumt över denna revolutionsprosa.
Det är som om den hårda punch-liner-stil som inleder romanen tappar sin spänst när berättelsen med sitt episodiska förlopp tar fart.
Bokens många teoretiska referenser fungerar som ytligt namedroppande, något som både ska förkastas som elitism och hastigt slätas över som erövrat och förgivettaget.
Ytligheten finns också i gestaltandet - gång på gång zoomar texten ut när något är på väg att bränna till. Det laddade eller svårfångade kvävs under berättartekniska filtar av typen ”försöker reda ut vad som egentligen hände”, utan att något blir utrett för läsaren.
Kanske är mitt problem med boken att jag tar dess uppsåt på allvar. Att jag förväntar mig mycket mer än poser av Hanna och Imagine.
Att jag tänker att om det är några som kan tänka vidare kring uppror tillsammans med politiska filosofer som Judith Butler och Donna Haraway så är det de.
