Intimitet och begär ur Taïas penna
Publicerad 2014-03-20
Beskriver samhällsstrukturer och hierarkier på ett rått vis
I de böcker jag läst tidigare av marockanskfranske Abdellah Taïa har filmstjärnor, sångdivor och åtrådda kärleksobjekt utgjort upphöjda föremål för den totala beundran, kärlek och underkastelse som berättarjaget hängett sig åt. Och utgjort motor för det rättframma och passionerade berättandet.
Den här gången handlar det om en kung. Året är 1987. Landet är Marocko. Kungen är Hassan II. Och huvudpersonen är den fattige ynglingen Omar som älskar kungen. Men det är hans bästa kompis, överklasspojken Khalid, som för sina skolprestationer belönas med en träff med kungen.
Bränslet byts ut: plötsligt är det avund och ilska som driver berättelsen framåt, och inte avgudadyrkan.
Kungens dag fixerar fattigdom och klasskillnader som teman hos Taïa. Det är kategorier som varit starkt närvarande även i de tidigare svenska översättningarna - de självbiografiska Ett arabiskt vemod och Frälsningsarmén - men som många gånger kommit i skymundan i den svenska receptionen.
Ofta har den varit ensidigt upptagen av Taïa som ”Marockos första öppet homosexuella författare”, och hoppat över den häftiga ambivalens, det hat mot kolonialspråket franska, som finns i Taïas böcker. Och också ignorerat hur relationen Marocko-Europa inte bara skildras som kodad av sexuell frigörelse, utan också som relationen mellan fattig och rik.
Det finns en skärpa i den här romanen som känns ny i jämförelse med de självbiografiska böckerna. Den är mer samlad. Förhåller sig till färre tider och platser. Den hinner tränga in i, hålla ut i och vrida runt i kärleks- och maktrelationen mellan de två pojkarna.
Samtidigt är det något som tappats för mig. Som om den striktare romanformen inte riktigt matchar den här prosans temperament. En del drömska scener blir svåra att foga in i berättelsen. Och när samma intensiva sinne som varit fäst vid kungens vackra viktighet och kamratens bragder, riktas mot ett hembiträde får de glorifierande, mystiska projektionerna ett svårsmält förakt över sig.
Det finns några rader i slutet av boken som skulle kunna stå som motto för alla de romaner av Taïa som jag läst: ”Jag befinner mig i begäret: det som förde mig till jorden. Jag befinner mig i begärets ögonblick. Jag kommer att föregå det, förinta det, låta det explodera, skriva om det.”
Jag tänker på det där ögonblicket. Hur uppriktigt och bedrägligt det är på samma gång. Hur det kan vara fullt av njutning och fritt från ansvar. Och hur Taïas skrivande från begärets ögonblick gör att prosan i hans böcker kränger och svänger, kastar sig mellan scener och känslolägen med samma bejakande innerlighet. Korthugget. Rytmiskt. Upphetsat. Besvärjande nästan. Så blir förälskelsen så älskande, sorgen så sorglig, och så blir svartsjukan så sjuk.
Att läsa hans böcker är att läsa om begär och intimitet på ett frankt, nästan stickande sätt. Och det är att läsa om samhällsstrukturer och erfarenheten av hierarkier på ett sensibelt, nästan rått vis. Den här gången dessvärre också med slagsida åt det eteriska och spekulativa.
Fotnot: Filmatiseringen av Abdellah Taïas roman Salvation army visas i dag och på lördag på filmfestivalen Cinemafrica i Stockholm. Efter visningen i dag samtalar Taïa med Rickard Wolff.
