Bögen måste dö

Kristofer Folkhammar

Jonas Gardells hyllade aidssvit – ett ambitiöst men förutsägbart romanmaskineri

Först var jag upptagen med att det var just Jonas Gardell som skrivit. Sedan var jag helt ockuperad av att skildringen fått ett så enormt genomslag.

Sällan har jag känt mig så integritetslös som kritiker som när jag arbetat med Gardells böcker om aidskrisen bland bögar i 1980-talets Stockholm. Aldrig har jag så starkt upplevt att talet kring en bok påverkat hur jag läst och tänkt kring den. Samtidigt så tydliggjorde arbetet något jag egentligen redan visste: En text blir aldrig läst i ett vakuum. Den bär alltid sin omvärld, sitt samhälle, sitt litteraturklimat, sina infriade eller förlista förväntningar med sig. Och också sin angränsande, besläktade litteratur.

När jag bläddrar bland artiklar och böcker som behandlar kombinationen aids, litteratur och bögar är ett återkommande tema, både i själva texterna och i den air som omger verken, bristen på skildringar: Den uteblivna litteraturen. Den som inte skrivits. Den som inte skrivits snabbt nog. Den som ingen vågade skriva.

Det mest uppenbara skälet till att det råder ett underskott på skildringar kring den mångfald och variation med vilken hiv och aids förekommit i världen är naturligtvis de materiella resurserna som krävs för att kunna skriva. En annan faktor som skär genom hela vår orättvist stratifierade värld är skammen.

Litteraturen om bögar och aids har skrivits med och mot så mycket. Med och mot något som slår mot alla skildringar av grupper där representationen är en brännande fråga, där det inte finns tillräckligt många skilda berättelser etablerade för att de som faktiskt kommer fram inte ska väcka ont blod, för att ingen ska känna sig felgestaltad, felskildrad, felciterad.

Till exempel skrivs bögskildringen mot det klassiska upplägget att bögen måste dö. En nödvändighet från Dorian Gray till Brokeback Mountain. Ett patriarkalt påbud bögen delat med många andra som på något vis utmanat en hegemonisk maskulinitet i film och litteratur.

Men i fallet med aids är det just den döde, eller åtminstone svårt sjuke, bögen som varit den undanträngda berättelsen. Som väntat på att få ta plats. En dubbel skam att ta sig förbi.

1. Kärleken, 2. Sjukdomen, 3. Döden – romansvitens undertitlar följer en extremt tydlig dramaturgi som känns igen från hur aids allt som oftast beskrivits. Inom medicinen, journalistiken, litteraturen, filmen. En händelse – som många gånger hållits för klandervärd och självförvållad, så som bögsex eller drogmissbruk (här är det ”Kärleken”, och det är avgörande) – föregår sjukdomen som föregår döden.

Gardells skildring ges inte bara ut i en tid då den kan slå igenom på bred front. Den är också skriven i en form och enligt ett förlopp som är kramvänligt. Språket är busenkelt. De flitigt använda metaforerna klichéartade. De överlappande bilderna och ekande sambanden extremtydliga. Berättelsen är totalt förutsägbar i sin framåtrörelse, trots korsklippningar mellan olika tidsplan. Lätt, lätt, lätt rusar romanmaskineriet på så att katastrofen blir enkel att omfamna.

Dramaturgin bygger på spelet mellan vad karaktärerna kan tänka och vad vi som läser kan veta – inte bara medicinskt om sjukdomen och historien, inte bara för att vi redan på första sidan i första delen får vara nära en man döende i aids. Det handlar om en förutsägbarhet i själva berättandet. Och för mig uppstår det ett slags beröringsglapp i den här textens allt för enkla förhållningssätt till den tydliga stilen. Så klart är skildringen angelägen. Det finns en rent av folkbildande kvalitet i den här historieskrivningen, och komma-ut-processen är långt ifrån löst även om vi får gifta oss i kyrkan. Det är bara det att romanerna är så konventionellt gestaltade. Trots att Gardell är först i svensk litteratur med att så här ambitiöst ta sig an ämnet.

Skildringar av aids innehåller ofta en individuell sjukdomsberättelse, där det råder en sträng uppdelning mellan sjukt och friskt – vem som fallit offer och vem som klarat sig. Å andra sidan en mer kollektiv skildring, där det epidemiologiska narrativet delvis undergräver uppdelningen mellan sjukt och friskt – ett community är drabbat, inte bara de som insjuknar. Gardells böcker är starkast när de ägnar sig åt det senare. På något lustigt sätt är böckerna så mycket mer precisa och drabbande i de stora svepen, i de partier som drar mot essäistiken. Där kommer den pompösa stilen till sin rätt. Som att berättandet är så effektivt att det behöver stora innehållsliga sjok för att riktigt bära.

Jag förstår helt enkelt inte varför Gardell valt just romanformen. Varför har han inte skrivit essäer eller reportage i stället?

För man måste ju ha en tanke med sitt val av genre, sin form. Författaren Edmund White, som skrivit både romaner och noveller på temat bögar och aids, framhåller den korta berättelsens fördelar som mer specifik och mänsklig i sitt utsnitt. Romanen bär, enligt honom, på en förväntan om ett ofrånkomligt förlopp som börjar med hälsa och slutar med sjukdom och död.

Lika solklart som jag ställer Edmund Whites uttalande mot Gardell, vill jag mota White med David Wojnarowicz experimentella bok Close to the knives. En rasande, flipprande, sprakande röst som genom en sorts sprängda essä-berättelser gestaltar aggressivitet, sorg, smuts, våld och skönhet i skuggan av aids.  

Och så motsatsen till att spränga: hur poeten Rafael Campo i sitt arbete med att skriva om aids, bögar och sorg framhävt den bundna versen som ett sätt att med rytmen och den begränsade formen omtolka sjukdomen och minnena, och starta en läkandeprocess.

Den sakrala tematiken är en figur för skam och försoning som inte är ovanlig i den här typen av litteratur. I Tony Kuchners pjäs Angels in America (som ju också blivit en hyllad HBO-serie) står det gudomliga för något oväntat: ett monstruöst, fläskigt vansinne att gå vilse i och knyta sitt hopp till. Jag saknar en sån utmaning mellan raderna i Gardells bruk av bibelcitat.

När jag läser Larry Kramers pjäs The normal heart, tänker jag på gestaltningen av den politiska aktivismen – hur bögaktivisterna i Torka aldrig tårar har ett lätt nostalgiskt skimmer runt sig, medan de hos Kramer kokar – i konflikt med världen, och mot varandra: pragmatisk assimilering eller omstörtning. Kanske är det en avtagande hetta som orsakats av tiden. Att radikaliteten svalnar när den skildras i en tid då de politiska frågorna delvis omformulerats.

Styrkan i sviten blir för mig den insisterande solidariteten med bögcommunityt, där finns en särskild kraft, också litterärt.

Det enda som ställs till svar och skuldbeläggs i Gardells böcker är det ignoranta, homofoba, felbehandlande, skiträdda, heterosexuella majoritetssamhället. Något som inte alls varit självklart. I talet kring aids har en hållning om att den drabbade får skylla sig själv varit betydligt mer utbredd, jämfört med hur det varit möjligt att tala om andra sjukdomar. Naturligtvis, eftersom aids förknippats med grupper som inte ingår i en vit, heterosexuell, skötsam majoritet.