ABC i livets förluster
Publicerad 2014-01-16
Ida Börjels Ma är ett säreget sorgearbete över världen
Ida Börjels nya diktbok är en sorts negativ skapelseberättelse, med sönderfallet som den alstrande faktorn för dikten och världen. Strukturerad som en urspårad ABC-bok, och som en expansiv, mörk parafras på poeten Inger Christensens mästerverk Alfabet från 1981, vandrar dikten, snittad med svart sorgkant, från superkontinten Pangeas splittring, via våldsamma krig och förtryck, ner till det enskilda människobarnets separation.
Och om den här dikten har en mamma i Christensens Alfabet, har den ett mer sjungande syskon i Naima Chabouns diktsamling Okunskapens arkeologi, som kom ut på Norstedts här om året, också den en alfabetiskt ordnad civilisationskritik.
I Ma är det en uppgiven, sorglig och ilsken poesi som vecklar ut sig – nästan uteslutande på bokens högersidor. Ett vackert grepp, ett sätt att spjälka upp den stora massa av värld och våld som de förhållandevis konkreta, listlika sorgedikterna arbetar med. Under G: ”gråterskorna fanns / papperslösa clandestini / den grå eminensen och väntan / väntan; gälars, i / fisken gälar, gift”. Under T: ”tyst, tystat eko / profithunger, profithungern där / de stulna hjälpsändningarna / åter till salu / på den lokala somaliska marknaden / där i solnedgången tvingas räkna / de gröna roterande fjärilsminorna”.
Och högerställandet får sin mer slagkraftiga motivering när det på ett par ställen i den tjocka boken, dyker upp en annan ton på vänstersidorna.
Det handlar om det där enskilda barnet. Om relationen till det. Ett spöklikt otydligt barn (kanske ännu inte fött, kanske redan dött), som i sin skyddslöshet tycks kräva ett tydligt diktjags ankomst till texten.
Först får den här uppställningen mig att känna mig korkad och förvirrad, helt enkelt för att jag känner Börjel sedan tidigare som en mycket mer komplex poet. Av alla grymma, svenska konceptlyriker som på olika vis under det gångna decenniet arbetat med att avtäcka och kartlägga ideologi och våld i det förgivettagna, har Börjels dikt många gånger varit den mest intelligenta, roligaste och vackraste. Senast i Konsumentköpslagen – juris lyrik (2008), en faktiskt helt enastående genomskrivning av en lagtext som tänker kring människan som konsument, och konsumerandet som mänsklighet. Den boken är brutal i sitt sätt att föra samman vad som betecknas som ”värde” i ett samhälle.
Nu är det alltså så här välordnat: en fruktansvärd värld till höger och ett sörjande enskilt diktjag till vänster. Och jag tror att denna statiska uppställning håller mig ifrån dikten. Även om den kompositionsmässigt är kraftfull.
Börjels dikt brukar lära mig saker om systemen jag ingår i, läxa upp mig inför det jag tar för givet. Ma tar sig alltså delvis an världen utifrån en uppställning jag är alltför väl bekant med, och utan att undersöka vad en sådan berättelse innebär: Där har vi individen, och där har vi resten av världen.
Men okej. Den här boken kräver en annan ingång än jag är van vid när jag läser Börjel.
Jag läser raderna ”att bli förälder är att kunna döda / för sitt barn” som en sorts botten för den här texten. Utpekandet av det enstaka kärleksvåldet, den enskilda desperationen, som den minsta beståndsdelen i det som bygger världen, som utgör och står mot strukturerna, myterna, kriget, våldet, sjukdomarna, soporna.
Också mot litteraturen: mer eller mindre dolda citat och referenser till poeter förekommer ymnigt genom hela boken. Flera gånger lyckas jag koda mig till att det är ett förnamn på en poet – Sylvia (Plath), Friederike (Mayröcker), Somaya (el Sousi) – som får avsluta dikter. I kursiv. Som en intim, kanske hoppfull ton vid slutet av katastrofen. Någon att prata med som finns.
Detta säregna sorgearbete över världen och livets konstanta förluster är som sagt ganska olik den diktning som Börjel prisats för sedan debuten med Sond, 2004, även om de poetiska metoderna känns igen.
Framför allt är det inte komisk dikt längre. Jag skrattar bara till en gång, inledningsvis, över syrligheten i att ändra Christensens bejakande (om än ambivalenta) ”finns” till det av förlust vibrerande ”fanns”. Sedan skrattar jag inte mer. Utan försöker ta del av en poesi som inventerar förlust, snarare än att försöka överbygga den.
