Myllrande värmande liv i 1970-talets Rinkeby
Elise Karlsson visar gehör och omsorg för sina karaktärer
Publicerad 2023-09-14
Hur vet man att man älskar en plats, trots allt? Kanske krävs en enda sak, att alla som man älskat finns här, som Elise Karlsson skriver i sin tidigare roman ”Klass” från 2017:
”I den här förorten som är så nedgången att ingen orkar stanna särskilt länge. Rinkeby – det är som om man stryker över namnet varje gång man skriver ut det. Kanske älskar jag det ändå.”
I Elise Karlssons nya roman ”Det finns liv här”, som inleder ett större romanprojekt i flera delar, står här återigen för Rinkeby. Denna del av romansviten utspelar sig under 70-talet, när stadsdelen precis vuxit fram. Ännu finns inget nedgånget Rinkeby att tala om, lägenheterna i förorterna är snarare nya och fräscha. Samtidigt som de kalla färgerna och nyputsade fasaderna gör att platsen inte känns helt på riktigt som en av karaktärerna, Joseph, uttrycker det.
”Det finns liv här” väver samman olika karaktärers liv genom romanen. Så småningom utvecklas deras livsberättelser organiskt men sparsamt och subtilt i mötena med varandra.
För Dexter är Rinkeby en passage i livet. Med sin amerikanska självsäkerhet parerar han mellan kvinnor och platser. Joseph, mer försiktig, möter honom på SFI-kursen utanför ABF, snart tar en vänskap vid. Joseph lever i sin tur med föreningsaktiva, socialdemokratissan Ann-Sofi som på ett möte med hyresgästföreningen möter Kai. Kvinnofrågan förenar dem över partigränserna, även om Kai är trogen VPK och övertygad om att sossarna aldrig kan få Sverige att skaka. På en hemmafest, och senare under en av alla demonstrationer, möter Kai Valentina. ”Ropen skalla – daghem åt alla!”, en typiskt svensk sossefråga som Valentina inte brinner särskilt mycket för. Det finns mer akuta problem, de internationella frågorna.
Kai kan inte släppa Valentina, men vad innebär egentligen det? Med försiktighet rör hon sig mot henne, hon som är mer erfaren, mindre ängslig. Samtidigt upptas Valentina av något annat, en oro bereder ut sig, Chiles förste folkvalde marxistiske president har mördats, landet slås i spillror efter militärkuppen.
Ute på gården möts de yngre, Rosanna och Yeliz, de finner varandra i en ensamhet de båda bär. Livet parerar mellan lek och en dragning mot ungdomen. Mellan frihet i avsaknad av omsorg och den under ständig förhandling.
Trådarna och förgreningarna mellan liven inger ett lågintensivt, varmt myller. Karlsson balanserar den politiska tid som omgärdar karaktärerna med stort gehör och omsorg för de inre konflikterna som upptar dem. Emellanåt begränsas romanen av just den omsorgen, karaktärerna tar inte riktigt språng. Å andra sidan är det ännu 70-tal i romansviten och fröna har bara såtts.
Hur ska man prata om ensamheten i att stå utanför och försöka hjälpa någon som genomlever något så outhärdligt? Undrar Kai i relation till Valentina. Och hur ska Ann-Sofi kunna förstå vad det innebär att komma från ett land som behövt frigöra sig från kolonialismen? Undrar Joseph. Alla bär de på sina egna kamper, trots det förhärligande vi:et som existerar.
Som en jojorörelse mellan närhet och avstånd, så beskrivs Dexters liv. Samtidigt befinner sig alla i den rörelsen, mot en närhet som också vänder sig och påminner om ett avstånd från det som inte finns just precis här.
