Tack till er som vägrar rollen som angivare
Ni påminner oss alla om att vi aldrig varit maktlösa
Tolv månader efter att Ulf Kristersson kom till makten med hjälp av Sverigedemokraterna har några av deras löften infriats.
Politikerna har påbörjat resan mot ett mer auktoritärt samhälle, där våra rättigheter inskränks under täckmanteln att vi ska räddas från terrorister eller gängkriminella (som dessutom nu är samma sak, enligt justitieminister Gunnar Strömmer). Viss lagstiftning är redan i rullning, andra punkter i Tidöavtalet kommer aldrig att kunna genomföras. Regeringen kommer att fortsätta bryta vallöften och skylla på oppositionen.
Men en sak har de lyckats med. De har gjort folk rädda.
Ulf Kristerssons ideologiska projekt, likt andra reaktionära politikers före honom, verkar på två plan samtidigt. Det tar ifrån oss sådant som tillhör det gemensamma, som tillgången till välfärdsfunktioner eller möjligheten att ha råd med en skälig bostad. Samtidigt inskränks möjligheterna att protestera mot denna stöld. Därför har många av oss känt oss oroliga och maktlösa under det senaste året.
Men under de senaste månaderna har vi blivit påminda om att ingen politik kan implementeras enbart uppifrån. För att den ska befästas behöver vanliga människor utföra politikernas smutsgöra. Det har bevisats när regeringen nu uppmanar yrkesmänniskor att sadla om till angivare. För makten är detta en knäckfråga. Den handlar delvis om att skrämma papperslösa, så att de slutar söka vård och utbildning. Men angiverilagen har också en annan funktion. Den vill få arbetarna att sluta definiera sig själva som arbetare, och i stället solidarisera sig med nationsbygget.
Den som är upptagen med att ange vårdtagare eller elever kommer snart att sluta identifiera sig med sin klassposition, och i stället börja förstå sig själv genom sin medborgarstatus.
För en konservativ höger som räds arbetarklassens organisering är det en väldigt effektiv åtgärd för att tysta motståndet mot den egna politiken.
Ja, eller det hade varit det. Om det hade funkat.
I stället har en folkrörelse växt fram, som vägrar axla denna nya roll som angivare.
Och jag vill tacka er. Inte bara för att ni vägrar underordna er angiveriet, utan också för att ni påminner oss alla om att vi aldrig varit maktlösa.
Tack till er socialarbetare, som vägrar vara delaktiga i regeringens utvisningspolitik.
Tack till er bibliotekarier, som värnar om biblioteket som en plats där man ska vara tyst.
Tack till vårdpersonalen som vet att den vårdpolitik som går ut på att ange sina patienter i själva verket är ett löfte om att göra människor sjuka.
Tack psykologerna, som vägrar titta in i någons inre och avfärda det som främmande.
Och tack lärarna, som lär sina elever den viktigaste läxan av alla: vi anger inte.
