Amasonerna anfaller!

DAN JÖNSSON läser om ett könskrig med många bottnar

helskärm

Det var strax före första världskriget som en grupp amerikanska feminister i Paris började använda begreppet "amason" om den moderna, lesbiska identitet som sedan dess varit ett besvärligt motståndsnäste i det västerländska könskriget. En studie skulle nog ha en del intressant att säga om hur antikens kvinnliga krigarfolk sedan dess engagerats i dessa kulturella strider: från Gertrude Stein till Quentin Tarantino.

På så vis kan man tycka det är lite synd att Ulrika Stahre valt att sluta sin avhandling Beundrad barbar just när det - från denna synpunkt sett - börjar bli intressant på allvar. Å andra sidan är förhistorien väl så spännande. Som Stahre visar var amasonen ett betydande motiv i konsten också under de dryga hundra åren från franska revolutionen fram till kvinnorörelsens politiska genombrott efter första världskriget. Med sin tvetydiga identitet gav hon gestalt åt det dubbelbottnade i en utveckling som på ytan värnade starka aristokratiska och patriarkala värderingar samtidigt som det moderna livets krav på flexibilitet och realism sa något helt annat.

Den grekiska mytologin lokaliserade amasonernas land till den kända världens yttergränser, i nordöstra Anatolien. De civiliserade grekerna betraktade dessa barbarer med karakteristisk ambivalens: samtidigt hotfulla och tilldragande, grymma men också beundransvärda.

I denna egenskap av gränsvarelse var det kanske inte underligt att amasonen blev en populär projektion i det polariserade revolutionära Frankrike. Stahre demonstrerar hur begreppets starka laddning fungerade som ammunition på båda sidor: dels som heroisk symbol för det nya - men också i satiriska nidteckningar som gisslade det demokratiska "kvinnoväldet". En bild från 1790, som avbildar en uniformsklädd kvinna kallad "Amazone Nationale", antyder som Stahre påpekar att det fanns en sprängkraft i amasonbegreppet som gjorde att det kunde fungera också som en samlande, nationell symbol.

Men denna revolutionära bildkultur är förstås ett historiskt undantag.

Största delen av sin avhandling ägnar Stahre åt att diskutera hur skildringarna av amasonmotivet fluktuerar med 1800-talets könspolitiska konjunkturer. Berlinaren August Kiss stora skulptur Kämpfende Amazone mit Panther restes framför Altes Museum 1843 och gjorde stor succé på världsutställningen i London 1851, där den kom att uppfattas som ett emblem för hela utställningsidén. Det ska jämföras med sekelskiftets betydligt mer misogyna och konfliktfyllda skildringar hos symbolister som Anselm Feuerbach eller en expressionist som Max Beckmann. Den senare står för den förmodligen mest sadistiska skildringen med sin Amazonenschlacht från 1911, där en soldat med naken underkropp ses måtta sitt spjut mot underkroppen på en döende amason i vad Stahre med akademisk försiktighet beskriver som en "metaforisk våldtäkt".

I en kultur med starka krav på idealisering och moralisk lyftning erbjöd förstås de antika motiven en ventil som trots allt gjorde det möjligt att realistiskt skildra ett sadistiskt, sexualiserat våld av detta slag. Men Stahre vill gå aningen längre än så; amasonen, menar hon, fungerade med sin motsägelsefulla kombination av kvinnligt (biologiskt) "kön" och manligt (socialt) "genus" som en gestalt där också könsöverskridande tabun kunde ventileras och oskadliggöras. Genom att skildras inom ramarna för en historisk bildtradition blev de hanterliga, och bidrog på så vis snarare till att upprätthålla den patriarkala ordningen än till att underminera den.

En sådan slutsats tål förstås att diskuteras. I nästa ögonblick, historiskt sett, får kvinnorna i många länder faktiskt rösträtt. Att boken inte intresserar sig för möjligheten att även en "lydig" konst agerar dialektiskt i en sådan process måste jag räkna till dess svagheter; till dess förtjänster hör å andra sidan att den inbjuder till spekulationer om hur bilderna av våra dagars "amasoner" - Ulrike Meinhof, Valerie Solanas, Hanadi Jaradat - kan fungera. Som sagt, det borde någon skriva om.

Avhandling

Dan Jönsson