Språkliga orgasmer

Kristofer Folkhammar

Bjørn Rasmussens erotiserade debut krossar - fullständigt

helskärm

Det känns som om knoppar ska brista. Marken är frostfrusen och breder ut sig över inskränkt, skandinavisk landsbygd. Här tuktas kroppen. I staden säljs den.

Solen lyser. Allt syns så klart i Bjørn Rasmussens debutroman Huden är det elastiska hölje som omsluter hela lekamen. Romanen om Björn som femton år gammal inleder – och för att sedan fortsätta genomleva, eller kanske snarare genomskriva – en sadomasochistisk relation med sin ridlärare.

Scener tas om, kapas av, och identifikationer och sammanblandningar gör att ingen och inget framstår som direkt helt i den här vilda och uppfuckade berättelsen. Och ändå klarheten. I språket, drivet, i den obevekliga energin.

Det är en alltigenom erotiserad roman. Erotiken finns liksom inte bara i vad den skildrar, utan lika mycket i utförandet,

i romanens ”hur”. Huden är det elastiska hölje... är en hård, lyrisk plats där en oberäknelig, expansiv text står mot en flammig parad av ritualer och lydnad. Klichéer av olika slag. Pornografiska, psykologiska och berättande schabloner vidrörs, lämnas, stöps om.

Rasmussen tycker inte vi ska vara rädda för klichéer, skriver han på ett ställe. Han fördjupar sig rent av i dem, tänker jag.

För visst kan man tänka sig att det i det slitna, i klyschan, i det där sentimentala och överspända skräpet som det står oss så lätt att avfärda, att det där också går att få syn på det som styr våra sätt att tänka allra mest? Vilka figurer som dominerar oss hårdast?

När jag läser Rasmussens bok tänker jag att den litterära klichéen och de politiska paradigmen många gånger möts i

föreställningen om en rot. Den bilden går igen i familjens, nationens, berättandets och psykologins respektive logik: ”Ty där finns nu engång en rot, och roten gör ont, och roten gör gott, och roten ska värnas om och rotens funktionalitet ska värnas om”.

Den här romanen växer ur de där rötterna, samtidigt som den gång på gång klipper av dem, korskopplar dem, gör uppror.  

Berättelsen om hur Björn blir en könsvarelse, en älskare, en skrivande står hela tiden vidöppen mot större och brokigare strukturer. Björn vrider sig under makten. I en värld som säger: Älska dig själv. I en värld som säger: Du är värdelös om du inte är en vara.

Björn och de karaktärer han möter och spiller över i, ser sig komma till korta av kapitalismen (”Min kropp har varit en oannonserad bordell sedan jag såg min första Disneyfilm”), ordnar sig i underordning (”jag tror inte du anar hur stark jag är, hur oövervinnerlig, med din svarta handske i min käft”), revolterar (”I dag drömmer jag om flaggbränning på gatorna”), och tolkar.

En omväxlande öm, grotesk och makaber symbios med modern, exempelvis, möts upp av: ”jag fyllde min fars plats

i sängen när han flyttade, det ger dig mentala orgasmer, det är ditt substitut för religion, psykologin”.

Rasmussen gör på sätt och vis hela jobbet åt läsaren – lägger fram, förklarar, avfärdar. Men laddar om. Den stretar hela tiden vidare. Mot nya sammansättningar. Mot ytterligare språkliga orgasmer. Mot sjungande hästar.

Och det är något alldeles storslaget med hur denna roman inte stannar vid att vara en utsträckning åt en viss sexualpolitisk kropp, vilket så klart kunde vara gott nog – den stympade bögen från landet som blommar i staden.

Klichén sluter inte utan öppnar upp hos Rasmussen. Den kopplar upp sig mot större system – politiska och språkliga. Försöker säga något om sexualitet och språk i ett senkapitalistiskt samhälle. I en berättande struktur. Hur det spirar, vätskas. Hur allt på förhand redan är dött, ägt. Njutningen, sorgen, poesin i det tillståndet:

”jag kände mig så författad, åh industri, åh handlingens enhet, dina grova händer, jag trodde verkligen att jag kunde vara lera i de händerna den natten den sommaren, en episk ros, prosaisk skeppslast”.

Fiktionens hela spann behövs. Från ond saga till pornografi. Till science fiction-artad fantastik till vackert språkbråk. Till revolutionär pamflettskrift till flört med en av vår tids mest begärliga litterära varor: bekännelsen.

Bjørn skriver om Björn. Om hans kropp. Hans sexuella, för egen hand ärrade, skrivande kropp. Men begreppet erfarenhet är för svajigt, eller allt för enkelt, eller helt enkelt bara för litet för det här projektet. Fiktionen är ett nödvändigt, elastiskt hölje som kan omsluta betydligt mer än en enskild lekamen.

Den här korta romanen är så mycket. Den krossar mig fullständigt. Det är fantastiskt.