Så stor och så märkligt liten

MIKAEL STRÖMBERG sträckläser en avhandling om trubaduren Olle Adolphson – barnens vän mer än de vuxnas

helskärm

Jag frågar en som står mig nära, min dotter Frida, åtta år. Vilken visa tänker du på när jag säger Barn? Genast börjar hon sjunga Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land, detta land" Tänk att Olle Adolphsons (1934-2004) visa lever kvar i en åttaåring, det är mer än man kan säga om mycket annan musik. Han är barnens vän mer än de vuxnas vän.

Att Charlotte Ulmerts Visan som gåva är en avhandling är faktiskt svårt att förstå. För den är litterär, personlig, nästan folklig och manar till sträckläsning. Och samtidigt lyckas hon bromsa vid några av Adolphsons mest avgörande anhalter i både samhällelig och filosofisk mening och skapa reflektion. Det är starkt. Behöver jag säga att jag gillar den här boken: en typisk sommarbok när tiden tycks stå stilla och allting går med en rasande fart. Gullvivorna blommar och dör i takt med kapitlen Uppbrott i gryningen, Livets estrad, Tidens och känslans rytm, Stadens stämma"

En stor tanke finns redan på sidan tretton. Det som gjorde Adolphson så stor och så märkligt liten i etablissemanget berodde kanske på en tolkningstvist. Själv var han en klassisk vissångare med rötter långt ner i de medeltida, provensalska trovererna och tyska minnesångarna. Inom proggrörelsens blev trubaduren snabbt ett begrepp. Men Adolphsons ställde sig frågande: Vad är en trubadur? "...folks i allmänhet föreställning om vad en visförfattare borde vara". För honom inbegrep genren både papper, penna, pensel, färg och musik. I likhet med Evert Taube stod han närmare tolkning av trubaduren som en konstnär, som blir konstnär just genom att lyssna och läsa och försöka färdas i det landskap som sången handlar om.

När Adolphson debuterar 1956 med den ålderdomligt klingande vissamlingen Audabe, gör han det praktiskt taget på dagen samtidigt som Bill Haley har fem låtar placerade på svenska EP-listan. Jazzens guldålder är inte slut. Från alla håll trycker rockenrollen på, Cliff Richard, Spotnicks, ståltrådspop. Och trots det lyssnar svenska folket på en 22-åring som diktat lite vekt romantiskt om löv, träd, fåglar och älskande par. Märkligt.

Genom att (omedvetet?) koncipiera sina visor i pastischartade, amerikanska balladfärger rullar Adolphson igång ett enormt visintresse. Tillsammans med Beppe Wolgers gör han en manifestation av "amerikaniseringen" via sina lyriska sånger. Det blir som utländska standards fast ändå inte, till exempel Okända djur (1956) och Det gåtfulla folket (1959).

Det är själva sammansmältningen som är unik, dels av den samhällskritiska kabarévisan med internationella förebilder, den franska chansonen, den traditionella visan med folkliga rottrådar, och dels den medeltida balladen med starkt beroendeframkallande versmått. Också miljön är unik i dessa sammanhang, staden Stockholm och landet Skärgården. Det är visserligen i linje med Taube men det kombinerar ännu mera inträngande kritik och underfundiga reflektioner kring det "moderna" i samhället. Ta Vals på Sergels torg, Trädgårdsinteriör, Balladen om det stora bråket på Tegelbacken och Trubbel.

När han skriver hör han ljuden och ser färgerna. När han målar ser han orden och hör ljuden. Ord har färger på motsvarande sätt som som bilder har ackord och tonföljder. Det finns en underbar rundgång i Adolphsons konstnärskap som Charlotte Ulmert beskriver på olika sätt. I grunden handlar det om "att med språkets och musikens rytm strukturera, organisera och reglera känslor i tillvarons flöde. Att söka den rätta formen innebar för hans del, i ett större perspektiv, att söka ett förhållningssätt till det egna livet". Det vill säga, först färgen och formen sedan innehållet, aldrig tvärtom. Bilden blir plats och rum. Musiken tid och rörelse. "När rörelsen upphör, upphör livet", skriver hon.

Adolphsons visor präglas av en aldrig högstämd "enkelhet" med fria melodiska och harmoniska former som öppnar för de mest skiftande tolkningar. Om några år får vi med all sannolikhet höra den ena utgivningen efter den andra där Kända Artister Tolkar Adolphson. Och precis som hos Taube är Adolphson en förvaltare av en europeisk litterär bildningstradition (varje kapitel i avhandlingen inleds dessutom med en av Adolphsons illustrationer). Att uppfattas som "folklig med poetiska ambitioner" är snarare smickrande än negativt, men att säga "populär och underhållande" känns fel. Olle Adolphson var ingen underhållare. Åtminstone inte efter 1964, då han slutar som husartist på Tegnér i Stockholm.

Veckorna efter hans bortgång sände SVT ett minnesprogram och det slog mig utanför det rent litterära att Adolphson spelade som en gud. Över hela greppbrädan för att skapa både andra klanger och andra pauseringar. Samtidigt som texten och sången krävde stor koncentration tycktes vänsterhanden kliva omkring på gitarrhalsen helt obehindrat och trycka ner svåra barréackord.

Han tar barnens parti. "Uppenbarligen", skriver Charlotte Ulmert, "upplever han att svek är en förödande upplevelse för ett barn - att bli övergiven. Förmodligen bygger hans djupa engagemang på egen erfarenhet". Respekt, står det skrivet i visorna till världens barn. Som i signaturen till Adolphsons I Fablernas värld:

"Här står vad djuren gör och tänker. / Djur har också människors känslor / Djuren är väl också människor! / Ja, det är just vad dom e" / i Fablernas värld!"

Annars är det kanske tiden, sorgen, melankolin man mest tänker på i samband med hans viskonst. Liksom årstiderna, avskeden. Allt det som hotar att stoppa rörelsen, frysa och förmörka och samtidigt hjälper till att göra hans poesi djupare. Exempelvis ur dikten Vinter:

"Här sviktar dagen, viker och går bort. / Guld stelnar. Elden finns snart inte mer. / En vinterdag är över inom kort. / Jag dricker. Tid. En lång dag brinner ner."

Som skivartist var han ganska sparsam. Blott ett dussintal utgåvor. En skiva börjar slå rot på järnvägsstationen i Gävle. Det är Storkyrkans körledare Gustaf Sjökvist som träffar Adolphson på resa. Adolphson har fått smak på kör efter samarbetet med Göteborgs kammarkör och undrar om Sjökvist kan vara intresserad av några småstycken - och en Mässa på svenska språket.

Det är en klangligt generös cd där alla stämmor fungerar som huvudstämmor. Storkyrkans kör formar melodilinjerna i bildlik överensstämmelse med havet, vinden, ljuset. mörkret, vintern, sommaren" Mera nordisk än så här blir körsång sällan (jo, möjligen i Estland). In i mässans och koralens traditionstyngda kropp bryter en helt enkel och helt vanlig stämma. Så utomordentligt enkel och därför så existentiell. Det är Olle Adolphson i ett nötskal:

"Tid är ju allt vi har! När allt vi äntligen mist när allt ifrån oss far skall tid bli kvar till sist."

Litteraturvetenskap

Musik

Mikael Strömberg