Arvet efter Lindh

Mikael Van Reis läser Olle Svennings minnesbok

Jag minns en berättelse från några år tillbaka. Anna Lindh mötte sin ryske motpart i Stockholm - Ivanov var det väl. När mötet var slut klämde hon på sig sin cykelhjälm och ryggsäck och meddelade att hon skulle cykla hem för att hämta på dagis. Den ryske kollegan blev fullständigt förbluffad. Något sådant kunde aldrig ske i hans land där politiker färdas i bepansrade limousiner med buttra livvaktsföljen.

Den berättelsen ger en fin bild av det civila samhällets tillit och vardaglighet. En förtrolig politisk kultur som kunde förbinda världspolitik med ett demokratiskt fotfäste med var dags möte med vem som helst. Nu blev det mötet med vem som helst något som skakade sönder denna fromt leende Sverigebild.

Kanske är berättelsen ovan apokryfisk, den finns inte med i Olle Svennings minnesbok över Anna Lindh. Kan man på så kort tidsavstånd teckna Anna Lindhs politiska liv? Ja, både i översiktliga och i personliga drag, men till priset av att framställningen ligger snäppet nära helgonlegenden. Svenning var vän med Lindh och hans egen roll här är att försvara arvet efter henne mot trubbigare, mer teknokratiska krafter inom partiet. Han kunde ha varit hennes ideale pressekreterare.

På en godmodig och ljushyllt skolboksprosa får vi följa henne från Enköping till Nyköping, från Stockholm till Makedonien och Mellanöstern och tillbaka till EMU-valets olyckliga fadäser. Det är hennes liv och inte hennes död som står i centrum. Anna Lindh leder SSU mellan 1984 och 1990, tar steget in i verkställande utskottet, blir miljöminister 1994 och träder överraskande in i Arvfurstens palats 1998. Det är då som hennes politiska karriär får verklig betydelse - under Kosovo- och Makedonienkrisen och vidare som EU-minister. Det är också där som det bränner till i relationerna till Göran Persson - jag undrar om Anna Lindh hade gillat Svennings smalbenskickar mot chefen - men kul är också att läsa om relationerna till den pudelkloke Chris Patten, den egenkäre Joschka Fischer och den olidlige smörcharmören Berlusconi - "en politikens queermästare", enligt Lindh. Det finns säkert väldigt mycket mer att säga om dessa sammanhang. Hur såg hatlistorna ut i Kräkklubben (Lindhs, Wallströms och Sahlins primalterapeutiska cell) och vad för slags förtrolighet utvecklades med den amerikanske respektive ryske utrikesministern? Det får någon annan utreda.

Svenning skildrar hur Lindh utvecklas från EU-skeptiker till EU-kramare och menar att det var hennes internationalism och miljömedvetande som ledde henne dit, säkert bidragande orsaker men i slitningarna mellan statsrådsberedningen och UD fanns säkert också ett försiktigt taktiskt dribblande som nödvändigtvis inte grundades i Lindhs genomtänkta ideologiska analyser. Dock fanns där en stark moralisk konsekvens hos henne när det gällde exempelvis Kosovofrågan där mänskliga rättigheter blev måttstock istället för en pacifism à la Maj Britt Theorin som i själva verket var en passivism.

Svenning beskriver Anna Lindh som framtidens politiker. Eftersom hon enligt Svenning hade accepterat att bli Göran Perssons efterföljare är ju det sant, men vad innebär det innehållsligt? Svenning har säkert helt rätt i att hon bar i arv en konstruktiv reformism som hon kombinerade med en uppsättning varma värden som lämnade den dryga grabb- och gubbigheten inom rörelsen bakom sig. Miljöpolitik, nedrustning, mänskliga rättigheter, måttlig feminism och dialogisk attityd. Mer sportig morsa med palm-pilot än tuff brud i storstan. Det var säkert också detta som bidrog till hennes framgång i den europeiska ministerklubben. Hon uppfattades som pragmatisk och oförställd. En arrogant spansk utrikesminister är förstås fullständigt chanslös mot en blond och uppläxande kvinna från norr. Men jag tror att Anna Lindhs intellektuella profil byggde mer på ett alltmer moget politiskt gehör än idémässig reflektion över socialdemokratins framtid. Därmed låter den sig inte sammanfattas så lätt. Politiska profiltermer blir lätt snömosiga. Nu bytte framtiden ansikte den 11 september. Den som kommer närmast Anna Lindhs politiska och personliga egenskaper befinner sig i Bryssel. Också hon är blond.

Biografi

Mikael van Reis