Bang serverar känslornas politik
Publicerad 2012-10-10
Tidskriftens temanummer om känslor pekar på att läget i världen är akut
När jag i tonåren hörde punkbandet Embrace skandera ”Your emotions are nothing but politics” blev jag alldeles förkrossad. Inte krossad på det där fantastiska sättet som bara stökig svärta och distade gitarrer kan åstadkomma. Nej, jag var kränkt. I det paradigm av terapeutiskt tal och individuell prestationskultur som jag vuxit upp i, var idén om att känslor inte bara är något som hyses inför politik, utan att de faktiskt är politik, något sjukt provocerande. Embrace dänga ifrågasatte någon sorts ytterlighet.
När tidskriften Bang tar sig an känslor som tema står de personliga berättelserna tillbaka för de strukturella undersökningarna. En fördelning som utifrån temat känns oväntad och ger udd. Frågan är inte om insidan kan politiseras utan snarare hur det politiska formas genom affekter och sentiment.
Ylva Habel skriver om ett, för mig otäckt igenkännligt, svenskt neutralitetsbegär. Hur de diskreta ordvalen och föreställningen om att förstånd är lika med mittenmentalitet leder till en beröringsångest inför sociala orättvisor. Sara Ahmed skriver om hur rasism döljs, genom att det ingår i vit kulturs självbild att just rasism är oacceptabelt: ”Den nationella kroppen kan framstå som att den är förälskad i sin egen mångfald på samma gång som den kräver att de som förkroppsligar mångfalden ska vara lojala med denna nationella kropp.”
Och som vanligt när Bang ordnar samtal vill jag att de ska pågå för alltid. I detta nummer pratar redaktörerna med Gunilla Edemo och Ellen Nyman om skuldkompetens och trygghetsbehov i antirasistiska allianser. Och annan skillnad: ”Det är inte alla som har råd att må dåligt” påpekar Ellen Nyman.
Bangs nummer förstärker min känsla av att vår tids stora frågor handlar om nationens ödeläggande självbevarelsedrift och uppgörelser med vithetens herravälde. Och att läget i världen är akut.
Jag blir ledsen. Jag blir arg. Jag skäms. ”So get control” sjunger Embrace.
