I pappas fotspår i Paris
Inga-Lina Lindqvist om en bok som hittar sanningar i det förflutnas skuggor
Publicerad 2017-01-25
RECENSION. Lo Dagerman är dotter till skådespelaren Anita Björk och författaren Stig Dagerman.
Viljan att undkomma skuggan av en geniförklarad far formar hennes livsval. Hon emigrerar, studerar kollektivtrafikplanering och psykologi, arbetar som skolkurator.
På avstånd från Sverige kan Lo Dagerman närma sig faderns minne. Hon vill återlansera hans författarskap i USA och lägger upp en engelskspråkig hemsida om Dagermans liv och verk.
En dag får hon mejl.
Nancy Pick från Massachusetts påpekar vänligt ett sakfel på hemsidan.
Felet rör en uppgift om Stig Dagermans drama Skuggan av Mart (1948) där en mor sörjer sin hjältemodige son som dödades av fascisterna. Sorgens förvridna utryck drabbar hennes yngsta, överlevande och inte fullt så heroiska son. I slutscenen dödar sonen sin mor.
Det är allmänt känt att Skuggan av Mart inspirerades av ett verkligt möte mellan Stig Dagerman och den judiska författaren och anarkosyndikalisten Etta Federn. Vilka krafter släpptes loss? Varför skrev Dagerman ett så grymt slut på historien?
Nancy Pick som skriver mejlet är skribent och översättare. Hon är en släkting till Etta Federn. Hon har inte läst pjäsen och vet inte om att den slutar med ett kontrafaktiskt mord.
Brevväxlingen mellan Nancy Pick och Lo Dagerman leder dem ut på en gemensam expedition rakt in i efterkrigstidens europeiska mörker. Boken Skuggorna vi bär. Stig Dagerman möter Etta Federn i Paris 1947 är rapporten från denna märkliga, spännande och smärtsamma resa.
Medan jag läser höjer en nyvald president sin knutna näve och talar om nationens storhet. Dubbelexponeringen är skarp för på boksidan framför mig sitter Etta Federn i ett sunkigt hotellrum i Paris 1947. Allt som vi fruktar i vår tid har i hennes värld redan hänt. Progressiva och intellektuella människor har förintats, deras böcker har bränts ner och deras skolor har raserats. Etta har förlorat sina tänder, sin hälsa och sin försörjning. Hon har mist sin ena son, franska kollaboratörer sköt honom två veckor innan kriget tog slut.
Historien är formbar. Men den är också hänsynslös. Historien slukar offren och sopar igen spåren.
Varför råkade Dagermans fiktion om Federns moderskap överleva fram till vår tid – medan till exempel hennes manuskript om konsten att läsa händer gick förlorat?
Vilka tillfälligheter eller lagbundenheter styr vad som bevaras till eftervärlden av allt som lever, lider och virvlar bort?
Lo Dagerman och Nancy Pick besitter det intellektuella modet att skärskåda fädernas skuggor. Med imponerande energi och tålamod gräver de fram fakta och fyller igen luckor.
Skuggorna vi bär river loss bitar av sanningen ur historiens käftar. Den låter oss begrunda vad som gått förlorat.
Men lika stark är sorgen över det som räddats.
