Succédebutant fängslar igen

Helena von Zweigbergk: Jag liknar bokens hjältinna

Författaren: journalist med full fart på karriären, snyggt yttre och familj.

Romanhjältinnan: präktig präst i fula kläder som aldrig haft en relation.

– Vi liknar varandra en del, säger Helena von Zweigbergk.

Den första kriminalromanen om fängelseprästen Ingrid Carlberg blev en succé. 64 000 exemplar gick åt, och den är såld till Tyskland, Holland, Danmark och Finland. Nu finns den andra – ”Kärleken skär djupa sår” – på bokdiskarna. I den dras Ingrid in i en härva av lögner, besatthet och våld när hon möter den unga knarkdömda Tanja.

Berättelsen skildrar två helt olika kärleksrelationer: Ingrids trevande början med kollegan Anders och Tanjas förtärande spel med den mystiske Peter. Gemensamt är de inblandades funderingar om vem som har makten över den andre.

– Jag tycker att det handlar om att hitta någon slags maktbalans i alla relationer, mer eller mindre. Själv trivs jag bättre när den balansen är något så när jämn, säger Helena von Zweigbergk.

Peters och Tanjas relation är het, men också destruktiv. Har du själv varit med om någon sådan passion?

– Nej, inte av den graden – deras relation är fruktansvärt extrem. Men i en del känner jag igen mig, speciellt från när jag var yngre. Då hände det att jag också gjorde som Tanja när hon letar igenom Peters jackfickor till exempel. Sådant gör jag inte längre! När man är yngre och mer osäker drömmer man mer om det totala uppgåendet i varandra, att bli ett. Man ser inte vad som är bra och dåligt i en relation.

Försvinner passionen när man blir äldre, menar du?

– Nej. Den finns kvar på ett skönt sätt, man blir mer trygg i sig själv. Men det blir inte tråkigare! Det där andra finns också fast det inte tar sig så dåraktiga uttryck.

Prästen Ingrid är ingen tuff hjältinna som jagar brottslingar. Hon är mer tänkande, osäker och något av en grå mus.

– Kriminalromanens rådande ideal är ofta lite smarta, cyniska personer som tycker att livet är skit. Jag ville ha en person som tar saker på allvar. Som tycker att det måste finnas en mening och försöker hitta den. Jag är lik Ingrid genom att vi båda söker efter struktur, hur man ska leva och vara. Vi har båda svårt att bara släppa taget, flyta med och rycka på axlarna åt saker. Och vi är båda intresserade av projektet att vara god, en bra människa.

Helena von Zweigbergk tycker att det är synd att godhet har ett slags tråkighetsstämpel. Hon menar att snällhet är underskattat. Själv framstår hon verkligen som mycket snäll, normal och ordentlig på alla sätt och vis.

Är du aldrig otrevlig?

– Nej, jag är väldigt till lags och snäll i största allmänhet. Det är bara de allra närmaste som jag kan skälla på. Jag är faktiskt FÖR snäll – jag borde vara mer gränssättande, både på jobbet och privat. Det är nog typiskt kvinnligt att ha svårt att markera gränser. Jag har till exempel svårt att bara sätta mig och läsa en tidning och inte göra något annat.

Men det ordentliga intrycket stämmer inte riktigt, säger hon:

– Jag har en rätt rörig sida. Jag måste ha strikta deadlines för att inte lämna jobb för sent och jag är ganska slarvig hemma.

Helena von Zweigbergk har redan satt igång med den tredje romanen om Ingrid. Hon är stenhård när det gäller att skriva två sidor om dagen. Vissa dagar känns det tungt.

– Det finns verkligen veckor som det går dåligt. Jag kan känna tvivel på att det ska bli något över huvud taget, att berättelsen håller. Lust och inspiration får man ta som en bonus! Men att skriva en roman är en gammal dröm, och att få göra det är fantastiskt.

Fakta: Helena von Zweigbergk

Cecilia Gustavsson