Smarta rader som kortsluter sig själva

Kristofer Folkhammar

Nåden är en småkul och kurios bok

Det är som om han tvärbromsat, tänker jag, och kommer på att när jag senast skrev om David Vikgren tog jag avstamp i ett samtal om dialekter och makt jag hörde på en stadsbuss. Då gällde det den myllrande, och sedermera prisade, diktboken Folkmun.

En stor och anspråksfull bok, där Vikgren i olika former, liksom uppskruvat på max, undersökte olika norrländska språkligheter - dialektala, natur­lyriska, byråkratiska, kommersiella och missnöjda. I den nu föreliggande Nåden har han friställt och zoomat in en av alla de figurer han använde sig av i föregångaren: rader som pekar på sig själva och sin egen konstruktion. En styck ensam, svansbitande rad per högersida ler i sin tricksighet mot mig när jag läser:

”Och med de här orden inleder jag”

”Ett tomt ark är visserligen ett ganska vitt begrepp”

”Fem ord i rättan tid”

Borta är den norrländska diskursanalysen och framme är den avskalat metalitterära. Det blir en väldigt stillsam läsupplevelse. Lätt skrockande antecknar jag formuleringar för hur man kan beskriva projektet:

En mycket sluten samling av självtillräckliga små diktmonument. En uppräkning av mycket precisa språktroféer.

En läckert uppställt katalog av rader som kortsluter sig själva genom att vara smarta. Ett slags litteraturens ”what you see is what you get.”

Och detta arbete kallas alltså för Nåden. Den enda sida där orden lyfter från pappret, och inte i första hand sluter sig runt sitt eget innehåll, är också sidan som rymmer titeln: ”Närheten är nåden” står det på den. En vacker rad som skulle kunna ha sin plats i betydligt sinnligare diktrum. Och den får mig att ganska frustrerad börja jobba med dikten.

Är det dikten som kontaktyta - även i sin mest autistiskt tillknäppta form som avses? Eller vill den säga att denna dikts arbete med närhet, förstått som de där utsagorna som enbart berättar om sig själva, är en sorts förbarmande eller skonande, från en oöversättbar omvärld?

Det vore uppgivet. Vikgren tillhör ju de poeter som under det senaste decenniet med störst slagkraftighet visat hur ett fränt och experimentellt formarbete kan användas för att säga komplicerade saker om världen.

Jag famlar i denna braverande tvärnit. Jag får anstränga mig för mycket för att omsätta dessa språk- och pappersmateriens tillbakalutade kvickheter till något annat än tomma gester.

Och landar inte i annat än att Nåden är en småkul och kurios bok av en författare som brukar skaka om mig betydligt mer.