Vem ska vi anklaga?

MARIA BERGOM-LARSSON ser Göran Rosenberg analysera det nya samhället

Vad händer med ett samhälle där kärleksarbetet blir lönearbete? Den frågan ställde redan Ellen Key vid förra sekelskiftet. Kvinnan skulle ta hand om sina barn i hemmet när hon blev mor, tänkte hon sig, men de kvinnor som var barnlösa eller ogifta skulle gå ut i samhället som samhällsmödrar och sprida mjuka kvinnliga värderingar inom vård, omsorg, skola. Så skulle moderlighetens kvalitet spridas till hela samhället och göra det mer mänskligt.

En avhandling i statskunskap häromåret visade att diskussionen kring denna samhällsmoderlighet inspirerade Per Albin Hanssons idé om folkhemmet. Samhället skulle bli som ett hem, en modersfamn. Ansvar och omsorg i livets ögonblick av beroende, sjukdom och svaghet skulle flyttas över från familjen till samhället för att frigöra kvinnorna till arbetsmarknaden. Ett solidariskt samhälle, socialdemokratins kungstanke.

Det blev inte som Ellen Key eller Per Albin hoppats. Kvinnorna blev snarare marknadens slavar och underkastade samma löneslaveri som tidigare männen. Samma arbete som hon tidigare utfört av plikt och kärlek i hemmet fick hon nu utföra utan känslomässiga band men med alltmer pressande krav på lönsamhet och effektivitet i ryggen. Till usel lön. Dessutom kvarstod kärleksarbetet i hemmet men satt på undantag som dubbelarbete.

I Göran Rosenbergs nya essäbok Plikten, profiten och konsten att vara människa skymtar samma resonemang. Vad händer med ett samhälle där de djupgående känslomässiga förpliktelserna mellan generationerna löses upp och börsnoterade företag inom det vårdindustriella komplexet kommer att ansvara för vår ålderdom? Stockholm blev experimentet. En fjärdedel av budgeten fyra år efter det borgerliga maktövertagandet 1998 hade övertagits av privata aktörer. Kommunal egendom till ett värde av trettio (30) miljarder såldes till privata ägare. ”Konkurrensutsättningen” av äldreomsorgen följdes av rubriker om skandaler och vanvård. Även de vårdhem som förblev inom kommunen styrdes av samma krav på effektivitet och lönsamhet och var inte självklart bättre, konstaterar Rosenberg. Ett aktuellt exempel är Gärdets sjukhem där en kvinna nyligen hittades uttorkad med rutten mat i svalget och svåra liggsår. Det hemmet har de senaste åren anmälts 15 gånger till Socialstyrelsen.

Något är fel. Vi som fortfarande kan stå på benen vill helst glömma vad som väntar oss. Göran Rosenberg ville skriva en pamflett mot privatiseringarna och dess följder. En argumentering mot att offentligfinansierade sjukhus, skolor och vårdhem fick drivas av börskursen på sina aktier. Börsnoterade Capio AB som bland annat drev ett offentligfinansierat akutsjukhus i Stockholm informerade på sin hemsida inte bara om börskursen på sina aktier dag för dag utan timme för timme. Rosenberg ville påminna om varför vi fostrade våra barn, vårdade våra sjuka och sörjde för våra gamla: ”Jag hade tänkt visa att vi i grunden gjorde allt detta och mycket mer därtill av plikt och att vi bedrog oss själva om vi försökte ersätta pliktbundna åtaganden med profitdrivna produkter.”

Det han så småningom upptäckte var att det inte fanns någon att anklaga! Alla var vi delaktiga i frigörelsen av oss själva från långsiktiga beroenden och förpliktelser. Själv tänker jag: skulle jag kunna tänka mig att vårda min gamla pappa hemma? Eller ännu mer akut för tjugo år sedan: skulle jag kunnat tänka mig att stanna hemma i sju–åtta år och ta hand om mina egna barn istället för dagis? Nej.

Alltså: frihet tycks stå mot plikt. Vilket inte kan få mig att inse nödvändigheten av att börsnoterade skolföretag ska använda skolpengen till att ge aktieägarna 7 procent i vinst, den som borde gå till elevers utbildning. Eller att min pappa ska behöva sitta fastsurrad i en fåtölj därför att personalen inte räcker till på Svensk Äldreomsorg AB:s vårdhem, ägt av Carema, ännu en av dessa blomstrande börsnoterade vårdkoncerner.

Göran Rosenberg analyserar sitt ämne från alla håll: plikten, profiten och vad som egentligen konstituerar ett gott samhälle. I dag lever nästan hälften av alla människor i storstäderna ensamma, singellivet som regelbundet förhärligas i tidningsreportage. Mot denna frihet står ett samhälle som tycks alltmer undflyende och likgiltigt. ”Vår tid har producerat den första människan i historien som är omedveten om samhället”, skriver Rosenberg.

Han citerar den franska samhällsforskaren Marcel Gauchet som formulerat konflikten: ”Hon är inte omedveten om samhället i den ytliga bemärkelsen att hon inte lägger märke till det. Hon är omedveten om samhället i bemärkelsen att hon inte längre är medveten om de sociala villkoren för sin egen existens och om sitt eget ”inbäddande” i ett större kollektiv, och om vad detta i tusentals år har medfört i form av förpliktelser och skyldigheter.” Det är en människa som inte uttrycker sin individualitet i personliga förpliktelser utan i frigörelsen från personliga förpliktelser. Det är en människa för vilken ”kravet på autenticitet är oförenligt med kravet på bindningar till ett kollektiv”, skriver Rosenberg. Och lösningen? Rosenberg trevar sig fram mot ett framtida federativt samhälle. Det känns som ett fall ner i EMU-debatten.

Plikten, profiten och konsten att vara människa vill fördjupa debatten. Men mitt i de intressanta filosofiska och historiska fördjupningarna får jag en känsla av att en märklig blind fläck har uppstått hos författaren. Hur kan man skriva en hel bok om plikten och profiten utan att märka att dessa båda står på var sin sida om en könsklyfta? Förpliktelserna, omsorgen, kärleksarbetet i familjen har alltid utförts av kvinnorna och profiten har lika ofta varit männens domän. Tappar man genusperspektivet blir moderniteten bara en berättelse om förlust. Men för de flesta kvinnor har friheten väl också inneburit en vinst? Frågetecknet innebär en insikt i frågans tvetydighet. Sjukskrivningarna kan tolkas så att priset varit för högt om kvinnorna ska gå in i profitens logik på männens villkor. Ännu har inte motsatt rörelse prövats på allvar: att männen går in i kärleksarbetet.

Fotnot:

Läs också Ingalill Mosanders intervju med Göran Rosenberg i Aftonbladet på söndag.

Maria Bergom Larsson