Breivik inte en ensam galning

Kristofer Folkhammar

Utøya-reportaget som gömmer fascismens skuld

Den behövs. En stor bok om terrorhändelserna i ­Oslo och på Utøya den 22 juli 2011. Efter snart två år av kort rappor­tering i media känns den norska författaren och socialantropologen Erika Fatlands reportagebok Året ­utan sommar som en nödvändighet.

Boken sträcker sig från Anders Behring Breiviks attentat, till domen mot honom i augusti 2012. Den bygger framför allt på vittnesmål från över­levande och anhöriga, men också på samtal med terrorforskare och högerextremister, och en genomgång av den kommissionsrapport som riktade skarp kritik mot den undermåliga räddningsinsatsen.

Till en början stör det mig att det känns som action att läsa. Fatland dramatiserar vittnesmålen från de som befann sig på Utøya så oerhört snitsigt. Med dramatiska tidsangivelser, skälvande cliff hangers, rent av med söta ”comic reliefs”.

Det är när det fortsätter, när de olika berättelserna blir fler och fler, tas om och tas om, och när Fatland låter sitt intervjumaterial med överlevare och anhöriga stå mer ogestaltat, som det blir jobbigt på riktigt. Det är då jag verkligen känner mig uppfordrad att höra på.

De är så många. Och de fruktansvärda berättelserna blir till nästan övermäktiga uppräknanden.

Människor som försöker rädda sig själva. Som försöker rädda varandra. Som springer. Som blir skjutna. Som blöder. Som simmar. Som försöker tänka. Som dödas. Som skadas. Som hör sina kamrater dödas. Som gömmer sig. Som luras att ge sig till känna från sina gömställen för att dödas.

Och sedan skulden. Sorgen. Ilskan. Bland de som överlevde. Bland de anhöriga till de som överlevde. Bland de dödades anhöriga. Och hos dem som gav sig ut i sina båtar för att försöka hjälpa till med brännande risk för sina egna liv.

Det är ohygglig läsning. Och nödvändig.

Fatlands bok är verkligen ambitiös i det att den låter så många vittnen komma till tals. Och kanske hade det räckt med det.

Fatlands bok ägnar sig inte åt analyser i någon större utsträckning. Men hon påbörjar en del. Och just därför blir det så oerhört tydligt vad som fattas i Året utan sommar: politiskt kontextualiserande.

Tidigt i boken jämför hon händelserna på Utøya med terrorattacken i Beslan, i sydryska Nordossetien, som krävde över 300 människoliv 2004. Fatland skriver: ”medan de utlösande faktorerna bakom terroraktionen i Beslan stod att finna i existerande, separatistiska konflikter som hade pågått i åratal, är den norske soloterroristens bevekelsegrunder och motiv betydligt mer gåtfulla.”

Jag följer Fatlands resonemang när hon poängterar hur Breivik levt ett enormt privilegierat liv, hur det är omöjligt att betrakta honom som ställföreträdare för en utsatt grupp i samhället, att hans eget förfäktande av att vara ”oppositionell” känns obegripligt. Men han är ju inte ensam.

Jo, ensam om att ha detonerat en bomb i centrala Oslo, och om att kallblodigt ha avrättat 69 personer på Utøya där Arbeiderpartiets ungdomsförbund hade sitt årliga sommarläger. Men de ultranationalistiska idéer och hatet mot mångkultur som drev Breivik, likväl den skruvade vals av rasmässig och nationell överlägsenhet sammantvinnad med ett hävdande av samhällelig marginalisering, är ju en politisk tendens vi ser tydligt över hela Europa. Också i Sverige. Och Norge. För mig är dessa tidens tecken helt avgörande i arbetet med att tolka Breivik och hans dåd.

Kortfattat ställer Fatland Breivik i relation till amerikansk forskning om terroristers psykologiska profiler, återger intervjuer med män som pekats ut som Breiviks mentorer vars resonemang för läsaren är lätta att avfärda som sjövilda konspirationer, samt redogör för Breiviks barndom som inte alls så oproblematisk och vanlig som han velat framställa den.

Alla dessa förklaringssätt är sätt att förlägga det fruktansvärda långt bort, i stället för att fråga sig vad det är för patriarkala, nationalistiska, svaghetsföraktande ordningar som Breiviks ideologi ingår i. Tillsammans med de andra fascisterna.

Bara någon månad efter attentaten skrev den norska författaren Cesilie Holck den hittills skarpaste och mest orädda reflektionen över händelserna som jag hittills har läst. Publicerat i svenska tidskriften Glänta (nr 2/2011):

”Hur kan man på bästa möjliga sätt hedra offren långsiktigt, också när rosorna har vissnat och sorgen drar sig in i husen, bort från gatorna och torgen? Förmodligen genom att avtäcka eller göra sig medveten om de tankestrukturer som ligger till grund för massmördarens handlingar – genom att syna i sömmarna den samtid där gärningsmannens tankar kunnat uppstå. Självrannsakan är den viktigaste aktivitet som detta kan och bör utlösa.”

Det är enklare att säga ”ondska”, ”galen” eller ”vilsen ensamvarg” än att rannsaka det som finns alldeles inpå när något fruktansvärt har hänt.