”En lång vinter” dovt vacker roman
Publicerad 2012-09-24
Colm Tóibín berör som när tung snö dämpat bereder ut sig
Miquel är en ung man som lever med sina föräldrar och sin yngre bror i en by i spanska Pyrenéerna. Efter ett gräl med fadern försvinner Miquels mor – opålitlig i sin abstinens efter alkohol. Och just som sökandet börjar, faller den första snön. Början på en lång, kall, skylande vinter.
Det är 1950-tal. Men prosan som Miquels tillvaro tecknas med är så tajt och reducerad, både från språkligt pynt och scenisk rekvisita, att den lantliga miljön framstår som i det närmaste arkaisk. Något som bryter mot det jag läst tidigare av Colm Tóibín. Romanen Mästaren, till exempel, om författaren Henry James, var betydligt svulstigare i stilen (mer jamesk, om man så vill), och uppehöll sig starkt vid att skildra det tidsspecifika. En lång vinter centrerar mer ett existentiellt tillstånd, snarare än en historisk tid och plats. Bortsett från några jeepar och någon gasoltub i princip.
Det finns en intressant och gäckande vänhet i den här romanens tilltal. Något lömskt temperamentslöst. Det har med närhet och distans till huvudkaraktären att göra – konsekvent följer berättandet Miquels upplevelser, men hela tiden med ett sakligt avstånd som utesluter djupare känslighet.
Tonen blir lite som uttrycket hos en av polismännen som dyker upp för att höra sig för om moderns försvinnande: ”hans min visade ingen fientlighet, dess styrka var att den var obönhörligt uttryckslös.”
Och det där hänger ju ihop med snön. Denna vackra, stumma, obevekliga antagonist uppvisar samma likgiltiga makt som det nedtonade berättandet, när den täcker igen spåren, och hoppet om ett återfinnande. Snötäckeprosa, skulle man kunna kalla det.
Oavhängigt moderns försvinnande är Miquels liv präglat av frånvaro, nämligen frånvaro av tal. Det har tigits om moderns alkoholism, fadern vill inte underrätta brodern i militärtjänsten om det inträffade, konflikter i byn tar sig uttryck i tyst avståndstagande. Bortfallet runt Miquel är vidare, omfattar mer än modern.
Det får mig att tänka på Marie Norins nyligen utkomna roman vit vit, som också handlar om en modersförlust – där den lilla pojken redan sörjer, redan utsatts för förlusten innan den verkliga separationen, som är döden. Och det finns lika lite språk för oron för frånvaron som det finns för den verkliga.
En lång vinter är en dovt vacker roman om tystnader – de som tiger ihjäl något och de som öser sin tomhet över oss. Den berör mig – som när tung snö dämpat breder ut sig, snarare än som en lavinartad katastrof.
Prosa
» En lång vinter
Colm Tóibín
Övers. Erik Andersson
Norstedts
