Kulturella koder – inga lätta nötter att knäcka
Frans Wachtmeisters debutroman skildrar ett evigt dilemma
Publicerad 2023-02-22
Frågan om i vilken mån det går att byta kultur, låta modersmålet och platsen för uppväxten ersättas av ett annat språk i ett annat land med en annan kultur, besvaras nog olika beroende på avstånd. Från Sverige till Norge? Förmodligen inte så svårt. Från Portugal till Danmark, kanske aningen knepigare, liksom mellan Etiopen och valfritt land i Europa. Det största avståndet torde vara mellan vilket land som helst i västvärlden och Japan.
I Frans Wachtmeisters debutroman Territoriella anspråk möter vi Hans, boende i Japan sedan flera år. (Wachtmeister bor sedan tio år just i Japan.) Hans arbetar på ett galleri som översättare och får i uppdrag att ta hand om en gästande konsthistoriker från Tyskland med det talande namnet Max Weiss (= maximalt vit), som ska studera liggande buddhastatyer. Max är, milt uttryckt, frälst på allt vad japanskt heter. Det går nu inget vidare, eftersom språkkunskaperna inte räcker för att knäcka alla kulturella koder kring vett och etikett. Han hamnar i allt värre situationer från vilka Hans har att rädda vad som räddas kan.
Det finns en förlaga, Shusako Endos Dumboms resa, skriven i mitten av 1950-talet, i vilken den godtrogne och synnerligen naive Gaston Bonaparte kommer till Japan och beter sig som en riktig dumbom. Han ställer till det på alla möjliga och omöjliga vis. Om Endos roman är en katolsk parabel – Gastons troskyldighet är en moralisk läxa för hans japanska värdar – så har Wachtmeister antagit en lätt cynisk stil, besläktad med Michel Houellebecqs berättarröst. Tempot är högt och språket rinner smidigt över sidorna.
Vartefter hamnar Max och Hans i allt värre situationer, som Max pinsamma förförelseförsök av en japanska, eller den betydligt värre biljakt de råkar ut för. Några av scenerna är ekon från Endos roman. Snart börjar även den tidigare tämligen självsäkre Hans att ifrågasätta sin hemvist i Japan. Öst är öst, väst är väst, och aldrig mötas de två, erinrar han sig Kiplings berömda ord. Till slut tvingas han att kapitulera inför faktum.
Vad säger då denna debutroman om möjligheten att byta kultur och forma sin identitet efter eget tycke? Japan må vara ett extremt exempel, men Wachtmeister roman gestaltar ett dilemma som är giltigt för varje försök att ”byta” kultur och skapa sig en ny identitet. Jag erinrar mig V. S. Naipaul, boende i London sedan decennier, som fick frågan om hur han, född på Trinidad, såg på sin kulturella situation: ”– I know how to move here” (Jag vet hur man rör/för sig här). Högre anspråk än så hade inte Naipaul, och kanske är det ungefär så som Hans borde ha sett på sin tillvaro i Japan. Hans ambition var ändå aningen blygsammare än Max Weiss mer omfattande, territoriella anspråk på att go native.
Föreställningen om att identiteten är en konstruktion som varje subjekt har enväldig makt över raseras därmed. Men de visste vi väl redan. Vi nöjer oss med att röra oss på rätt sätt, vilket kan vara svårt nog.
