Två konstnärer och en kuslig docka
Jenny Högström läser Kirstine Reffstrups prisade debutroman
Publicerad 2018-07-15
Ögon, ögon, ögon. Det myllrar av ögon i den tyska konstnären och författaren Unica Zürns (1916–1970) drömlika teckningar. Blicken och seendet är något som också präglar Jag, Unica, danska Kirstine Reffstrups prisade debutroman om Zürn och Hans Bellmer (1902–1975), det legendariska konstnärsparet som träffades i Berlin efter kriget och därefter flyttade till Frankrike. Den egna blicken i all dess sanning och lögn – men också andras blickar.
När romanen börjar 1957 har Zürn och Bellmer precis flyttat från Paris till
Villa les Jumeaux i Ermenonville för att arbeta. Bellmer fotograferar, inte sällan med Zürn som sitt motiv. Zürn ska skriva men just nu syr hon en kappa.
I Ermenonville finns också en kvinna som betraktar dem på avstånd, det är husets värdinna som sitter och dricker och ser deras gestalter i fönstren. Hon och traktens barn fascineras av det tyska paret och har svårt att hålla sig borta.
Så småningom får Bellmer ett brev från ett par konsthandlare som är intresserade av Die Puppe, dockan, det enskilda verk som blivit Bellmers främsta konstnärliga eftermäle.
I korta, suggestiva återblickar berättas såväl Zürns historia som mötet med Bellmer och hans ensamma arbete med denna kusliga perversa docka, som han tillverkade, monterade och fotograferade i olika sammansättningar. Jag har sett franska skolklasser sitta och diskutera dockan på en surrealistutställning, jag har mött henne ensam på en vägg i en utställning med markis de Sade som tema. Hon gör alltid ett lika outplånligt intryck. Men dockan finns inte mer, och måste alltså återskapas. Den här gången tar sig Bellmer och Zürn an arbetet tillsammans. Samtidigt som en alltmer omfattande subjektsupplösning gör sig gällande.
Reffstrups prosa har här mycket gemensamt med Zürns egen såsom vi känner den, på svenska i poeten Helena Erikssons översättningar Mörk vår och psykosskildringen Jasminmannen från 2004, och Semester på Maison Blanche och andra texter. Den förhöjda varseblivningen, ytterligare förstärkt av textens presens. Gränsupplösning, sammanblandning. Men också den starka känslan av att livet styrs av en yttre kraft. Här handlar det inte om att fatta rationella beslut utan om en annan slags nödvändighet, lika underbar som förgörande.
Att Reffstrup – dessutom i en debutroman – lyckas skriva denna på en gång säregna, sakliga och sinnliga prosa är djupt imponerande. Dessutom har Helena Boberg och Ann-Marie Tung Hermelin till synes oförmedlat lyckats överföra den till glimrande svenska.
Vi kan dessutom glädja oss åt Leif Holmstrands roman Förkylningen som utkom förra året – där Zürn och Bellmer spelar en avgörande roll. Härnäst hoppas jag på svenska översättningar av Zürns anagramdikter, Bellmers texter och därtill utställningar med deras konst. Det här är bara början.
