Oates förbannelse
Publicerad 2013-10-25
Skickligt om de rikas skräck men slarvigt om rasism i nya romanen De fördömda
Joyce Carol Oates romanestetik är lätt motstridig.
Å ena sidan är hon en stor amerikansk berättare, som innerligt och med patos gestaltar existentiella och sociala strukturer. Å andra sidan är hon en babblig, sprawlande grafoman som inte direkt verkar överväga vad det berättartekniska tricksandet och lekandet med välkända litterära genrer innebär för hennes karaktärer.
Det är anmärkningsvärt centrumlösa romaner.
Som om det där köttiga berättandet inte tillåts få riktigt fäste eller någon tydlig riktning. Det är fullt av erfarenhet, fullt av kropp. Karaktärerna har ofta en tvilling i verkligheten som Marilyn Monroe eller isprinsessan Jon Benét Remsey. Men det flödar, förskjuts, viker ut snarare än ringar in.
Ja, Oates är ”ojämn”, som så ofta påpekas.
Men det finns något i det där ojämna formspråket som är en fin gestaltning av samtiden. De mänskliga erfarenheterna pågår i, och förmedlas via, ett oöverblickbart, rastlös brus av moderna myter, i en ständigt tillgänglig, alltid expanderande, pixligt hackande informationsström. Det gäller även när Oates romaner utgår från ett historiskt mer avlägset stoff.
De fördömda är en hybrid mellan skräckromantisk saga och en teckning av en specifik, amerikansk tidsepok. Vi befinner oss bland aristokratin i Princeton, New Jersey i början av 1900-talet, där en förbannelse härjar.
Det börjar med att en brud rövas bort av en främling från altaret - eller flyr hon i själva verket? Efter det börjar människor hallucinera, mörda och förvandlas till sten - eller var det bara någon som drömde att han spelade dam med djävulen?
Oates delegerar berättandet - i sann skräckromantisk anda - till den förbehållsamme amatörhistorikern M W van Dyck II - vars familj också drabbats av förbannelsen. Han sitter långt senare och sammanställer sin ”krönika” över dessa händelser. Och då berättelsen medieras genom van Dycks både stroppiga och rasisitiska syn på världen, är det den rösten som står för det verkliga obehaget i den här romanen.
Milt sagt är denne osympatiske berättare även opålitlig. Van Dyck ursäktar sig, han spekulerar. Han spränger in brev och dagböcker, kliver in i medvetandena på flera av karaktärerna, bland dem ett par historiska figurer - den socialistiske författaren Upton Sinclair och den blivande presidenten Woodrow Wilson.
Framför allt är några av tidens framväxande ideologiska rörelser viktiga i romanen. Kvinnorättsrörelsen börjar formeras, en blåstrumpa med konstnärsdrömmar tar plats, och det vimlar av överklasskvinnor med nervösa besvär i frasande klänningar som vittnar om att något inuti patriarkatet är i gungning.
Som en sorts spretig feministisk allegori är De fördömda intressant. Förbannelsen kan läsas som ett symptom på hur en förtryckande ordning rubbas. Åter igen: Blev hon bortrövad av en demon, eller flydde hon? Är det i själva verket så att spökerierna måste fram som förklaring när de privilegierade männen får sina positioner ifrågasatta?
Men lika skickligt som Oates skriver fram en dubbeltydighet i kvinnornas relation till skräcken och det ockulta, lika slarvigt hanterar hon rasförtrycket, som också är ett av bokens motiv.
Genom att låta förbannelsen ha sin upprinnelse i ett rasistiskt dåd, men samtidigt placera alla icke-vita erfarenheter i en sorts röstlös undertext, förläggs det svarta i romanen problematiskt nära det som är förbannelsen - alltså det okända och demoniska. Till skillnad från de vita kvinnorna som kan använda demonin.
De svarta blir på så sätt De fördömdas förträngda.
Kanske är detta också ett sätt att gestalta de privilegierades skräck och rasism. Men även för sprawlande grafomaner kan ett motiv bli för tungt för att det ska kunna vidgas och kompliceras, snarare än att platt reproduceras.
