Det onda bland oss
Barbro Westling: Magnus Dahlströms kusliga dystopi får även den orädde att darra
Publicerad 2018-02-03
Satt jag ensam i ett hus på glesbygden med bara naturen, djuren och långt borta skymtande boningshus skulle jag nog jaga upp mig rätt rejält. Hemman får även den orädde att darra. Knakandet i skogen, den blanka pölen med vatten, mörkret vid golvet, allt andas hot och fara. Nästa steg, när du vänder din blick, öppnar en dörr, du vet inte vad som väntar.
Inbillningsförmåga liksom ord är mäktiga och Magnus Dahlströms nya roman är en mycket stark upplevelse. Konstnärligt fulländad, känslomässigt engagerande och oavbrutet mycket hemsk.
Hemman utspelar sig på en ö och tiden är förr. Elektriciteten är inte indragen hos alla, barnen sjunger psalmer i skolan, männen går i skogen. Enda förbindelsen med ön är färjan men den används av ett fåtal. Telefoner finns men som svarta, massiva och stumt depressiva ting snarare än som en möjlig väg till kommunikation med andra.
I bokens prolog anländer tre personer i bil till ön. Därefter följer sextionio kapitel och en epilog. Varje kapitel är relativt kort men synnerligen förtätat. Det inleds med för- och efternamn på dem kapitlet handlar om.
Skildringen liknar en scenbeskrivning, eller för den delen, en iscensättning där ljud och ljus skiftar. Ofta måste en gå tillbaka och kolla vad personerna gjort i föregående kapitel för att skapa kontinuitet.
Iakttagelser gestaltas i texten som tecken, ofta olycksbådande. Detaljer följs in på benet medan personerna är psykologiskt tomma, som vore de tömda, också på medkänsla. De rädda och kuvade barnen. Mot slutet framskymtar förklaringar till allt ont. Något som inte har sonats, något som kommer tillbaka, sjukan. Offren, riterna som krävs. Det är en våldsam dystopi men är farorna på riktigt, eller är det hjärnans tankefoster? En liten skymt av en spelvärld av apokalyps och effekter?
Det kusligas tecken utnyttjas estetiskt men det primära syftet med boken är knappast att skrämmas. Dahlström använder sin förmåga att väcka fasa med annat sikte.
I Hemman går han särskilt långt bort från allt vad gemenskap heter. Här existerar inget samhälle, bara varsel och fiender. Konturer av ett mytologiserat, ordkargt och torftigt norrland. Ensamma personer som står i tomma hus och tittar ut genom fönster mot tomheten.
Vad förmår den överviktige Georg Bergströms fåfänga sökande efter det ondas rot mot denna förlamande förtrollning? När hans fru Dagmar har blivit besatt hon också?
Övergivna gårdar, åkrar som växer igen, vilda djur som tar sig in i husen, gnager hål i källaren, smutsar ned i kyrkan. Det är som om människorna inte förmår stå emot naturen. Och naturen är hos Dahlström inte god.
De mörka ådrorna på handen, rotsystemen i jorden, rännilarna i gruset. Blodet som inte vill sluta rinna när det gått hål. Majvor Andersson är den som botar alla. Hon kommer med sina lindor och hemmagjorda mediciner. Det är en hednisk känsla, hur de är utelämnade åt gamla oförrätter, misstänksamhet, blodshämnd. De intorkade mörka fläckarna från slakten, yxan, den hemmagjorda kniven. Blodet är noga beräknat och överallt närvarande. Precis som knastrandet, svavellukten, ljusfenomenen och ljudet från sprakande elektricitet.
Det beskrivna har hos Magnus Dahlström denna suveräna sammansatthet, av landskap, förlopp, transformerande yttre. Alltid precist återgivet och samtidigt den ruvande osäkerheten kring vad det iakttagna betyder.
Som en ond och primitiv påminnelse om hur vi upplysta och välmenande i dag lever som om mörker och tystnad inte fanns?
