En banal otrohet bara för att något ska hända
Malin Ullgrens debutroman sätter inga hjärtan i brand
Publicerad 2024-04-12
En märklig debatt spred sig som en löpeld på kultursidorna förra året.
Sexuell otrohet påstods vara allt mellan hälsofrämjande bejakande av lust och ett hot mot demokratin
Kritikern Malin Ullgren debuterar med romanen ”Förhöjningen” vars uttalade ärende är att utforska otrohet i vår tid. Författaren berättar i en intervju i Aftonbladet att hon i flera år ägnat sig åt att skriva om Gustave Flauberts 1800-talsklassiker ”Madame Bovary” och att ”Förhöjningen” är en studie av ”rastlösheten och lusten att erövra”, en av drivkrafterna till att söka sexuell utlevelse utanför den förment exklusiva relationen som ett äktenskap kan vara.
”Förhöjningen” är en fyndig titel på Ullgrens moderna extrapolering av Flauberts inträngande kartläggning av borgerskapet. Livet är en förutsägbar vandring från bokhyllorna i barndomshemmet till högskolepoäng i humaniora, från sårig papparelation till noga utstakat familjeliv med parmiddagar och den omhuldade egentiden. Hjältinnan utser en norsk kulturman till älskare, han är ofta i Stockholm. Nu har hon något roligt att se fram emot, att njuta av i tanken, kort sagt något som förhöjer.
Kompositionen är enkel och kronologisk, de väl gestaltade tablåerna påminner om målningar av Edward Hopper: få personer i miljöer vars utstrålning vida överglänser människornas. Här finns inga väninnekörer, inga störande parallella handlingar. Allt är stram koncentration.
Men av alla sätt att förhöja sitt liv och ge det mer mening väljer hon det mest endimensionella
Romanen håller sig skickligt undan allt som i vanliga fall gör den privata otroheten intressant för fler än de närmast sörjande, såsom moraliska dilemman och konsekvenser. Visserligen blir huvudpersonen uppkallad till ett allvarssamtal med älskarens hustru men dialogen präglas mer av rutin än drama. Det hör till att kvinnor ska ta ansvar, även för sådant de omöjligen kan ha makt över.
I essäsamlingen ”Lectures on Literature” karaktäriserar Vladimir Nabokov madame Bovary på följande sätt: ”Trots sina exotiska drömmerier är hon en provinsiell borgare in i märgen, som tror på banala idéer och bryter mot banala konventioner, varav äktenskapsbrott är det mest banala sättet att höja sig över banalitet”. (min övers)
När jag läst klart är jag benägen att hålla med Nabokov. Ullgrens namnlösa kvinnliga huvudperson utövar intellektuellt yrke. Hon är ekonomiskt, socialt och emotionellt självständig. Men av alla sätt att förhöja sitt liv och ge det mer mening väljer hon det mest endimensionella. Hon är inte kär i mannen, sexet är genomsnittligt, samtalen hade hon kunnat föra med vem som helst. Visst brinner en låga i hjältinnan: längtan efter att ingå i de invigdas skara, att få ruva på en hemlighet, slippa vara utan synd. Många läsare kommer att känna igen sig. Men jag vet inte om några hjärtan kommer att sättas i brand.
