Armé av referenser står i vägen för dikten

Dockor i fokus hos Åsa Maria Kraft

Jenny Högström

helskärm

Åsa Maria Krafts nya diktsamling ser ut som den är hämtad direkt ur 1980-talet med sina kalligraferade bokstäver i svart, rött och grönt på en sandfärgad bakgrund. Här står författarens namn, boktitel, förlag och genre. I övrigt: ingen baksidestext. Ingen presentation av författaren på fliken. Ingenting.

Jag brukar tänka att förlagen gör poesin en rejäl otjänst genom att dumpa den i läsarens knä utan någon ingång eller läsanvisning över huvud taget. Så även denna gång.

I konstvärlden däremot går du på din utställning med ditt lilla presentationsblad i handen, och konsten verkar inte ta någon skada av det. Så varför denna manifesta ovilja att åtminstone försöka säga något konkret om dikten, brukar jag undra.

Sen öppnar jag boken – och blir i stället bokstavligen bombarderad med fakta och bokstavliga referenser. Det är fotografier av dockor i färg och i svartvitt, ty dockan är denna diktsamlings bärande figur. Men framförallt inleds varje del av diktsamlingen, uppdelad i två, med två underavdelningar vardera – 1 a, 1 b, 2 a och 2 b – med en tätskriven sida bakgrundsinfo och fetstilta nyckelbegrepp. Tackarrrrr.

Så här till exempel: ”I denna bok är gnostikor (eller gnosticor) de dockor som finns avbildade på pärmens insida. Pleroma (alltet, det fyllda) och Kenoma (skuggvärlden, det tömda) är gnostiska begrepp som jag delvis omtolkat, vridit och vänt på så att de lånat färg av varandras betydelser.”

Så introduceras läsaren för allt ifrån det nedgrävda biblioteket Nag-Hammadi i Egypten och papyrusrullar från år 400, olika typer av dockor och gnostiska begrepp till det aztekiska kanallandskapet Xochimilco i Mexiko, där en av öarna är behängd med just dockor, den människoliknande salamandern axolotl (en av litteraturens favoritdjur), en aztekisk poet, och så vidare och så vidare, hela vägen in i en islamofobisk samtid och det freudianska begreppet Nachträglichkeit, efterhandsverkan.

Här samspelar olika legender med likartade motiv (dockan, flickan) i dikter som sinsemellan är tämligen olika. Själv är jag ganska förtjust i de inledande dikterna, vars elliptiska form och uttryck enligt poeten själv imiterar de åberopade gnostiska fragmenten, men vars fragmentering av tempus och pronomen snarare får mig att tänka på Gertrude Stein.

Även de aztekiska dikterna är fina. Men ju mer jag läser, desto mer påtagligt blir det: författarens efterforskningar, anvisningar och formliga armé av referenser ställer sig i vägen. Dels styr de dikten med järnhand. Dels stänger de den monumentalt.

Eftersom Åsa Maria Kraft är en extremt formmedveten poet utgår jag ifrån att hon denna gång har velat laborera med just denna slutna form som ett slags paradox till de hisnande öppningar mellan världar som hennes dikter samtidigt behandlar.

Ändå kan jag inte annat än önska att hon hade offrat de flesta av sina (för henne själv säkert skitspännande) referenser och korskopplingar och hållit sig till ett nog så intressant huvudspår. Det hade denna höga, höga dikt verkligen mått bra av. Om inte annat så hade jag gjort det.