Levande klichéer
Jenny Högström låter sig förföras av hyllade Jennifer Egans episka mästerverk i gangstermiljö
Publicerad 2018-11-07
Om jag ska ha någon invändning mot amerikanska Jennifer Egans massiva roman Manhattan beach – och det ska jag naturligtvis – så faller mitt val spontant på titeln. Den berömda New York-adressen är förvisso en utgångspunkt, men snarare än stranden är det havet som från början till slut utgör den här romanens fond och vattnet som är dess element: en väldig och föränderlig massa, en skälvande yta, ett hisnande djup.
Redan på romanens första sida seglar en bil kongenialt fram på Ocean parkway som ett skepp mot sin destination. Året är 1934 och i bilen sitter Anna Kerrigan, elva år gammal, med sin far Eddie, på väg till ett viktigt möte med en viss mr Styles. Elegant och utan omsvep lanserar således författaren sina tre huvudrollsinnehavare. Ursäkta filmspråket, men detta är verkligen en oerhört filmisk roman, som översättaren Niclas Nilsson dessutom har lyckats överföra till suggestiv och levande svenska med fingertoppsprecision. Och filmrättigheterna är redan sålda.
På Manhattan beach sammanstrålar så den irländske Eddie som hittills diskret delat ut kuvert med pengar till diverse fackrepresentanter, gangstern Dexter Styles som han söker jobb hos, och Anna, som tagit av sig skor och strumpor för att doppa tårna i det iskalla vattnet. ”Det gör bara ont i början” säger hon till Styles. ”Efter en stund känner man ingenting.” Detta är en sanning som därefter uppenbarar sig gång på gång för både Anna, Eddie och Styles, efter hand som deras berättelser, skrivna i tredje person imperfekt av en allvetande berättare, korsklipps med varandra. Läsaren får efter hand tillgång till såväl deras personliga som gemensamma historier, medan de, liksom alla människor, är fångade i sig själva. Det är mycket skickligt gestaltat.
Att Eddie söker jobb hos Styles beror inte på någon ordinär pengahunger utan på ett tvång att, under pågående ekonomisk depression, försörja fru och barn och framför allt sörja för den yngre dottern Lydia, som är gravt handikappad.
Det hemliga uppdraget stärker alliansen mellan honom och Anna. Med pengarna kompenserar han för sin närmast fysiska motvilja gentemot den handikappade dottern – bottenlöst älskad och omhuldad av modern och Anna.
Detta utgör också en spännande och mörk dimension av romanen. Å ena sidan svänger den sig med klassiska amerikanska teman som gangsters, irländare, depressionen och så vidare, och inte heller tvekar den att på en nivå göra männen oerhört manliga (Eddie är stilig, Dexter Styles har en Dick Tracy-haka) och kvinnorna oerhört kvinnliga (med Anna som ett slags modernt undantag, ett subjekt i egen rätt).
”Det här är liksom inte en roman som kan härbärgera jagsvaga protagonister … De är helgjutna, följer sin utvecklingskurva”
Men samtidigt ingjuter den vanskapta Lydia blandade känslor i dem som träffar henne: skam, äckel, vanmakt, medkänsla. Hon är det bortträngda. Och när Eddie en dag försvinner spårlöst tror Anna att det är på grund av henne. Det gör ont – men hon går vidare. Och så småningom korsar hennes vägar Dexter Styles.
Krig har i alla tider berett ny väg för kvinnor. Anna börjar arbeta i örlogshamnen och lyckas så småningom ta sig in och utbilda sig som dykare. Miljöerna, arbetet i hamnen, synen på kvinnor, sexism, fördomar, allianser – det är inte bara väl researchat utan också väldigt levande skildrat. Samtidigt kan jag inte bli kvitt känslan av att detta romanporträtt av en ung kvinna som går sin egen väg – antihjältinnan per se – är ännu en kliché precis som snygga gangsters och manliga ensamvargar.
Men det här är liksom inte en roman som kan härbärgera jagsvaga protagonister, personer som misslyckas, som är onda eller svekfulla, som inte kommer till insikt. I alla fall inte Anna, Eddie eller Dexter. De är liksom helgjutna, de följer sin utvecklingskurva. Å ena sidan är detta något ytterst njutbart och tillfredsställande, att romanen så att säga uppfyller sina löften. Men å den andra känns det lite … platt.
Så visst, jag läser Manhattan beach i ett svep, låter mig förföras av fiktionen och den sinnliga gestaltning som också i högsta grad präglar Jennifer Egans prosa. Och medan förra romanen, den Pulitzerprisade Huliganerna kommer på besök var experimentell till formen, så omfamnar Manhattan beach det episka berättandet till fullo. På gott och på ont. Och för mig är det nog helt enkelt, som ett av mina barn brukade säga, lite för gott.
