Det är krig

Klanerna i Palos Verdes är en bittersöt berättelse om en fjortonårig tjej, Medina, som bor i en så kallad gated community i Kalifornien – ett bostadsområde som är en egen liten instängd låtsasidyll, där alla har samma inkomst, hudfärg och storlek på sina badkläder, och inga avvikelser tillåts. Medina och hennes familj fungerar illa i idyllen. Mamma hetsäter, pappa knullar runt, brorsan knarkar och själv får hon stryk av beachbrudarna i skolan. Som tonåringar i böcker och filmer sedan tidernas begynnelse finner Medina en utväg – inte konst, inte skrivande, inte droger, men surfing, på våta vågor i det alldeles verkliga havet utanför Palos Verdes.

Skildringarna av surfandet tillhör det bästa med Nicholsons bok. Hon skriver vågor så höga och hårda att det liksom susar i knäna när man läser. I övrigt är det här en ganska enkel, traditionell roman; språket gör sitt berättande arbete, ingenting mer. Den trasiga familjen är hårt inskriven i freudianska begärsmönster – mamma dyrkar son, som dyrkar mamma och slår ner pappa, som lämnar dotter som dyrkar pappa och bror, och så vidare. Mobbarna är typiska elaka bitchar i dyra kläder, och surfarna är vanliga killar, som låter Medina veta att hon är en slampa för att hon har sex, och en planka för att hon har för små bröst. Inte så mycket är nytt under den kaliforniska solen. Men Klanerna i Palos Verdes är ändå en fin liten roman, främst tack vare den omsorgsfulla skildringen av Medina. Hon är en hjältinna som inte viker sig, aldrig Pollyanna-käck, men hård och sammanbiten:

”Jag har börjat betrakta surfing som krig. Killarna betraktar surfing som nåt skönt och avslappnat, där alla ger sig av i tur och ordning som om man stod i kön i snabbköpet. Men jag betraktar det som ett krig – man får bara vara med om man kämpar för det.”

Att surfa,

gå nerför gatan, försöka göra någonting riktigt viktigt, eller bara ta en drink i en bar – det är inte så skönt och avslappnat, om man är i underläge på grund av kön, ålder, ras, sexualitet eller något annat. Många säger att det inte är krig. Många andra vet att det känns som ett krig, där offren dessutom får skylla sig själva, om de är hjälplösa.

Roman

Jenny Tunedal