Självkritisk tillbakablick
Pia Bergström läser Kerstin Strandbergs fängslande bokslut
Publicerad 2018-03-07
”Skura ut” vill hon göra, 86-åriga Kerstin Strandberg i vad hon själv deklarerar som sin sista roman.
”Skura ut” tolkar jag fritt som en slags döstädning, en genomgång av det samlade ”författarmaterialet”. Det är konkreta anteckningsböcker som hon samlat hyllmetrar av under ett långt, ihärdigt, men långtifrån problemfritt författarliv. Men också de insikter, både om skrivandet och om levandet, som kristalliserat sig under vägen.
Vilka insikter? Ja, det är svårare att sammanfatta. Strandberg odlar en originell, ofta alltför tillkrånglad, men också ömsint sanningssökande och påhittig skrivstil som liksom aldrig kommer till punkt.
Det är som om hon skyr bestämda och på något sätt konventionella utsagor som pesten. Hon tar hellre ytterligare ett varv runt en paradoxal liknelse, märklig händelse, lustig livsanekdot, indirekt elakhet eller självplågande egensinnig bekännelse. Man villas bort från alla huvudvägar i resonemangen och kan egentligen bara hänga med, än hit än dit men ändå roas och förföras och förstå nya sidor av verkligheten och mänskligheten.
Kerstin Strandberg debuterade 1967 med besvärligt satiriska och kvinnoupproriska Som en ballong på skoj, en roman om ”medelmåttighet som företeelse och dödsorsak” med undertiteln ”En städroman om skyffelkyssar” som då belönades med Bonniers debutantpris. I dag är den svårläst, stilen känns otidsenligt studentikos.
I Skura ut säger hon sig längta bort från ironins skydd och det snåriga skämtandets distansering. Hon ser mycket självkritiskt på sina tidiga verk som briljerade i den sortens stilmedel. Hon hade hellre velat vara en som skrev rakare, skapade ”värme” i stället för kyla.
Men vilken litteratur skapar egentligen värme? Är det värme vi söker i den? Är det inte mer? Andras erfarenheter, tankar, vidgning av synfältet.
En av hennes romaner som fortfarande både brinner och visar överlevarens inre iskramp är Annemonas gördel, från 1990, där hon berättar om sin mamma som felbehandlad dog under en psykos, intagen på Sankt Lars i Lund när dottern var 12. Den alkoholiserade pappan dog fyra år senare. Den plötsligt föräldralösa fick bo hos farföräldrarna och lära sig låtsas att livet var normalt.
Humor och galna sorglustigheter är ju högst mänskliga sätt att hantera sorg och ångest och verklighetens hemska ovissheter.
Ett annan fråga hon diskuterar är vem som har rätt att göra litteratur av verkliga händelser.
Får man stjäla grannens eller en väninnas döda släktingars egenskaper och nerhyschade trubbel sådär rakt av? Eller är det bara den egna familjen man får skildra? Får man ens det?
Kerstin Strandberg anser efter 50 år av författande (och hanterande av upprörda släktingar) att alla har rätt till allas livshistorier, och att mänskligheten är betjänt av att alla hemligheter avslöjas. Det är radikalt, men jag lutar åt att hon har rätt.
