Läs, prata och gör!

Magnus William-Olsson väljer årets bästa böcker för de lite äldre barnen: om skrivande, stjärnor, konst, mat, magi och död

Mycket talar för att vår föreställning om och förväntan på litteraturen långsamt håller på att förändras. Å ena sidan tenderar boken att bli en konsumtionsprodukt bland andra i underhållningsindustrins utbud. Å andra sidan tenderar vi att betrakta litteraturen som något oavhängigt boken, som en praktik, ett sätt att förhålla sig till sig själv och världen, ett sätt att leva.

Den förra tendensen gör sig ständigt påmind i barnens värld. I dess mest förädlade form är boken bara en vara i ett livsstilspaket som också rymmer gosedjur, filmer och samlarföremål. I mera utspädd form handlar det om böcker som nöjer sig med att försöka svara mot antagna behov, som betonar ämnet på stilens bekostnad och som satsar på att ge barnen enkla identifikationsobjekt.

I den senare tendensen spelar konsten att skriva och läsa en avgörande roll. Skrivarkursens växande popularitet är det tydligaste beviset. Det viktiga är där sällan att ”bli författare”, att komma ut med böcker, utan att pröva sig själv och sina erfarenheter i litteraturens form. Det handlar om att ”göra” litteratur.

Detta intresse för ”görandet” är tydligt också i barnboksutgivningen. Den implicite läsaren har till exempel blivit långt mer aktiv under de senaste decennierna. Pekböcker, handböcker och rena manualer är genrer i stark utveckling. Och dataspelen, som väl bör betraktas som en litterär subgenre, spelar en allt viktigare roll i barns liv.

Läsakten har helt enkelt blivit mer aktiv. Bokslukaren, denna fordom så omhuldade gestalt i svensk barnlitteratur, reflekterade en uppfattning vilken tänker sig litteraturen som ett innerligt möte mellan författare och läsare i textens hägn. Den nya litteratursyn som växer fram i samhället förväntar sig snarare att litteraturen skall tjäna till utgångspunkt för handlingar i offentligheten. Litteratur är något man samlas kring, som i Poetry Slam och Spoken Word-tillställningar eller på skrivarkurser. Man skall kunna praktisera litteratur tillsammans, tala om den, läsa och återberätta den för varandra. Inom ett sådant litteraturbegrepp är naturligtvis bilderboken i alla avseenden förebildlig. Jag skall återkomma till det i morgondagens artikel.

Men också konsten att skriva har på senare år blivit viktigare för barnlitteraturen. I år har det kommit två intressanta skrivhandledningar för barn och ungdomar. Warne Förlag har givit ut Fria fantasier av Clas Rosvall. Det är en bok som helt enkelt ger exempel på uppgifter som gör det möjligt att komma igång. Marcus Birros Diktskola - författarens guide till galaxen har mer attityd. Birro använder flitigt sitt eget exempel och ger många handfasta råd i den romantiska konsten att vara poet. Men likväl tar han storebroderligt sitt ansvar. Punkt 1 vad gäller uppläsningar är till exempel ”Var nykter” och den sista punkten, 10, lyder lakoniskt ”Läs punkt 1 igen. Noga”. För pojkar (den är avsiktligt grabbig) i tidiga tonåren med rock- eller poetdrömmar är detta en given julklapp.

I fackboksgenren har också utkommit en del gör-det-själv-litteratur. Familjens Hobbysnickarbok av Laila Eriksen och Shane Brox Den magiska kokboken är två användbara exempel. Magi- och monsterintresset underhålls annars med fördel av Jonas Andersons filmhistoriska Monster på vita duken. Ulf Palmenfelt (ill Helena Willis) återberättar effektivt vandringssägner och folkliga spökhistorier i Tugga på lik och andra hiskliga historier, men den bästa boken i genren är Ebbe Schöns Trollkistan (ill Bengt Arne Runnerström), en bok som inom en fiktiv ram tar sig an näckar, varulvar, troll, mylingar, vättar, tomtar, med flera gestalter ur folktron.

Annars dominerar naturvetenskapen i årets fackboksutgivning för barn. Björn Bergenholtz hyllar nyfikenheten inför naturen i sin bok om Linnés barndom, Blomstergrisen. Här är det framförallt bilderna som övertygar. Kenneth Anderssons bilder till boken Allt om UFO (text Mats Wänblad) har en helt annan karaktär, men är minst lika övertygande. Andersson hör till mina absoluta favoriter bland svenska illustratörer och bilderboksskapare. Här arbetar han med expressiva collage som drömlikt, ibland mardrömslikt, tar sig an sitt ämne. Förlaget Alfabeta har låtit översätta norrmannen Eirik Newths Stjärnorna (Övers: Thomas Grundström) som är en enkel och effektiv introduktion till astronomins elementa. Också Rabén & Sjögrens Rut&Knut-serie tar sig i år an bland annat rymden, men från tidens perspektiv. Liksom flera av de andra böckerna i serien är Klockor och planeter välgjord och spännande. Den bästa boken på temat är emellertid astronomen Marie Rådbos Ut i rymden. Texterna är enkla men informativa. Men det som lyfter boken är Anna Bengtssons bilder. Som så ofta förut använder hon med finess banaliseringen som kritiskt instrument. Det fundamentalt omöjliga i att rätt föreställa sig rymdens proportioner står plötsligt klart för betraktaren.

Historieintresset håller också i sig. Lena Lindbeck och Anders Nyberg (ill) har givit ut en läsvärd bok om riddare, Riddarnas värld. Och i Natur och Kulturs serie med svenska historiska gestalter har Dag Sebastian Ahlander och Fibben Hald (ill) porträtterat Karl XII. Ahlanders text är rak, torr och informativ. Den kräver en vuxen medläsare, som kan fylla i och levandegöra, men boken ger i gengäld en generös litteraturlista och fungerar därför bra som utgångspunkt för vidare studier.

Årets intressantaste bok i historiegenren är emellertid Kerstin Nilssons Och konstnären sa: Vad ska jag måla? Det är ett slags konsthistoria, men motiviskt istället för kronologiskt upplagd. Först kommer en rad bilder på konstverk från olika tidsåldrar, såväl medeltid och renässans som helt nutida konstverk är väl företrädda. Sedan följer korta läsningar av bilderna. Ibland rymmer de historiska data, ibland är det snarast ett slags ekfraser. Detta är en verkligt spännande bok som ideligen väcker samtal, invändningar och gräl när man läser den ihop med andra.

Bland barnromanerna ser man inte många spår av någon vilja att tänja vare sig på litteraturbegreppens eller konventionernas gränser. När det gäller ”läsa själv-böcker” är det mesta sig likt. Stillös realism. Tro på identifikationens allmakt. Pedagogiskt nit. Det mesta är habilt, tråkigt och förväntat. Som vanligt finns det dock några författare som är bättre på att göra det alla försöker. Eva Embrink Lannerstens Rippan Rock (ill Jens Ahlbom) är en sorts litterär ”roadmovie” om en motorcyklist och hennes hund. Det faktum att det är hunden som för ordet skänker skildringen av småstäder och landsbygd en viss originalitet.

Eva Swedenmarks Jag vågar, vågar du? (ill Lisen Adbåge) handlar om två femåriga flickors vänskap. Det är en bok som visserligen skamlöst schabloniserar, men som gör det med en effektivt, lättläst och rytmisk stil. Kristina Westerlund har skrivit ännu en bok om Åke, Åkes bästa pappa (ill Catarina Kruusval), och Ylva Karlsson har skrivit ännu en om Malin, Tredje boken om Malin (ill. Ann Forslind). Båda skänker vad man förväntar sig. Boken om Åke är spännande och boken om Malin är rörande. Koncepten håller säkert några böcker till. Att poeten Inga-Lina Lindqvists barnboksdebut En dag i Klark Svenssons liv (ill Annika Lundholm Moberg), som handlar om en sexårig buspojke och hans pappa, sluter sig så tätt till genrens konventioner är en besvikelse. En författare med sådana formella och poetiska kvaliteter borde ha kunnat skriva något annat än en dussinrealistisk vardagsskildring. Då är Sofia Nordins Äventyrsveckan mycket bättre. Boken berättar i jagform om den mobbade flickan Amanda som går vilse med sin plågoande Philip i de värmländska skogarna. Som alla fattar är relationerna förändrade när de två barnen sent omsider återbördas till civilisationen, men även om skeendet är svårt förutsägbart så är i synnerhet skogsskildringarna njutbara att läsa.

En ovanlig och stark debut är Sten Wistrands Mest om Anton (ill Eva Eriksson). Det är livsfilosofisk bok i Nalle Puh- traditionen full av intressanta gestalter. Inte minst porträttet av den notoriskt glömska mormodern ger upphov till mängder av eftertänksamma skratt. Den går bra att läsa tyst för sig själv, men läses med fördel högt.

Wistrands bok är, liksom holländaren Toon Tellgens underbara Ekorrens födelsedag (övers Birgit Lönn), ett ovanligt försök att skriva romanliknande berättelser för barn som söker sig andra vägar än realismens. Det finns en del förebilder på svenska - tänk bara på Tove Janson eller Barbro Lindgren - men annars förfärande få efterföljare.

En annan av våra stora avvikare, Ulf Stark, har länge odlat den självbiografiska berättelsen, det häftande minnets anekdotiska exempel. I år kommer han med När jag besökte himlen (med egna illustrationer) som berättar en vuxen dröm om att bli liten på nytt och att återse sina döda föräldrar. Som så ofta söker Stark det universella i det privata. Och han lyckas nu som så många gånger tidigare. Det är en såväl sorglig som lycklig berättelse vilken på en gång förmedlar insikten i dödens fruktansvärda realitet och skänker oss hopp inför möjligheten att leva med den.

Genremässigt är Ulf Starks bok sympatiskt nog en bastard. När jag besökte himlen är, liksom till exempel Kan du vissla Johanna (ill Anna Höglund) som i år utkommit i nyutgåva, lyckligt obekymrad om sin målgrupp och den låter sig knappast inordnas vare sig under beteckningarna barnroman eller bilderbok. Men det är i den senare kategorin vi måste söka dess likar, konstnärligt sett. Fortfarande är det i bilderbokens form som de barnlitterära konstnärerna firar sina störst triumfer. Och årets bilderboksutgivning är imponerande. Till den återkommer jag i morgon.

Omnämnda böcker

Magnus William-Olsson