Här finns avantgardet!

Magnus William-Olsson om årets bästa bilderböcker: om glädje, äckel, prinsessor och föräldrar som måste uppfostras

I den litteraturvetenskapliga essäantologin Allegori, estetik, politik som Symposion nyligen utgav finns en tänkvärd essä av Ulf Boëthius med titeln Barnlitteraturen som allegoriskt våld. Med utgångspunkt i Gordon Teskeys bok Allegory and Violence (Ithaka & London, 1996) pekar han på hur sakledet i allegorin tenderar att använda sig av bildledet i didaktiskt syfte i böcker för barn. Barnlitteraturen är ju historiskt sett starkt bunden till allegorin, inte minst genom fabel- och sagogenrerna. Men Boëthius visar också hur moderna barnböcker ofta låter leken och det fantastiska verka i syfte att fostra och dana läsaren (barnet). Till och med en författare som Lennart Hellsing betonar barnlitteraturen som ”uppfostringsmedel”, påpekar Boëthius, även om hans uppfostran inte syftar till tuktan utan till att lära barnen att ”utvinna glädje ur sin tillvaro”.

Den instrumentella syn på litteratur som Boëthius essä uppdagar är svår att komma ifrån. I en oavvislig mening konstruerar litterära verk alltid sin ideala läsare och i synnerhet om läsaren kan förväntas besitta färre erfarenheter och kunskaper i bokens ämne än författaren rymmer den konstruktionen danande element.

Också de allra bästa böckerna för barn har således ofta en fostrande funktion. Ta till exempel Anna-Clara Tidholms Pappan som försvann och andra berättelser för barn och vuxna. Titelberättelsen låter sig läsas just som allegori. Den handlar om en pappa som helt enkelt gärna försvinner, ibland i skepnad av ett moln, ibland av en snögubbe eller något annat. Till slut fångas han emellertid in. Lyckligtvis är han just då så liten att man kan ha honom i en ask. Men han växer sakta och slutar försvinna. På den sista bilden ser vi honom vandra tryggt med sina två barn i varsin hand.

I den här berättelsen är den fostrande tendensen glasklar. Men - och detta är inte ovanligt i ny barnlitteratur - den didaktiska ivern gäller inte barnen, utan pappan. Författaren intar listigt barnets perspektiv när hon allegoriskt fostrar mannen att inte smita ifrån sitt föräldraansvar.

En sådan litterär strategi är möjlig därför att den högläsande vuxne i bilderbokens estetik gått från att vara en fostrande maskin till en likvärdig adressat. I Elsa Beskows bilderböcker, till exempel, är den vuxna läsaren nästan undantagslöst en ställföreträdande författare. Hon eller han förväntas vara lojal med författarens fostrande ambitioner. Numera kan bilderböckerna likaväl adressera den vuxne som barnet. Men för det mesta adresseras det dialogiska och kritiska sammanhang som de utgör tillsammans. En berättelse som Pappan som försvann förutsätter att den läsande och den lyssnande talar inbördes om vad de läser.

Den som vill få denna utveckling bekräftad kan med fördel ta del av några av antologierna i årets utgivning. Boken Flickan som kunde lura döden rymmer ett urval av Rose Lagercrantz egenartade berättelser. Här är det ofta de vuxna som skall uppfostras. Rabén & Sjögren har samlats highlights för småbarn i Dinkeli dunkeli doja och En bok för alla har låtit Siv och Gertrud Widerberg (bild Gunna Grähs) välja tokiga historier och berättelser från olika tider och i olika genrer i boken Barnens tokbok.

I de här böckerna återfinns flera antologismycken och barnboksklassiker. Annars uppvisar år 2003 en imponerande rad nya bilderböcker. Just det faktum att bilderboken har en så komplicerad och aktiv adressat, bestående såväl av högläsare som av medläsare/lyssnare och av deras inbördes samtal, gör konstformen estetiskt attraktiv. Och just nu tycks vi ha en rad bokkonstnärer som utvecklar genren i inbördes mycket olika, men lika spännande riktningar.

Kenneth Andersson prövar i sin nya bok om Ufo - Ufo går till doktorn - att ställa samman extremt okonstlad text med hårt och expressivt stiliserade bilder till uppslag som det kräver rena utredningar för att ta sig vidare ifrån. Snart sagt varje detalj fordrar en kommentar och det kan ta flera lustfyllda timmar att komma igenom bokens tjugoåtta sidor.

Eva Lindström har med Vid bergets långa breda fot skapat sin kanske hittills allra starkaste bok. Huvudpersonen, ugglan Janne, är en bekant från förut. Han kunde vara kompis med Anna-Clara Tidholms försvinnande pappa, ty han är svårt lagd åt bohemeri. I Vid bergets långa breda fot upptäcker han trubadurens lockelser och låter vardagsplikterna falla för diktandets njutning. Och så han diktar! Pröva bara denna vers i munnen: ”Vid bergets långa breda fot / Det några blommor låg / Jag snubbla nästan på en rot / Och sedan kom ett tåg”.

Jockum Nordström har också kommit med ny bok, Varför-därför Sailor och Pekka där han utvecklat sin rått precisa collagestil. Boken har många underbara bilder och minst tre helt geniala uppslag. Det första återger en hamn så rent som vore det en arkitekturmodell. Det andra visar en färgaffärsinteriör. Och det tredje ger oss en helbild av Fru Jacksons vardagsrum. Men också språket i boken, med dess precisa tafatthet, firar triumfer. Där återfinns till exempel ett plötsligt ”Idiot!” som är så exakt placerat att man snubblar över det också tionde gången man läser boken.

Pernilla Stalfelt fortsätter att odla sin särart i Läskiga boken som förstås behandlar monster, spöken och skräck. Den abjektala upptagenheten vid blod, sår, förruttnelse och slem slungar läsaren handlöst mellan äckel och njutning.

Lennart Hellsing har några riktigt bra dikter i boken Nu är det djur igen (bild Fibben Hald). Framför allt den om Krabban (”Krumelur! I kringelkrokar / kravlar den omkring och snokar”) har goda chanser att foga sig till raden av poetens klassiker. Och Thomas Tidholms berättelse om två föräldrar som ger sig av ut i stora världen, förirrar sig och blir räddade av sina barn i boken Världen är stor har tagits väl omhand av Eva Lindströms bilder. I synnerhet bilden av den skalbaggsfyllda cellen där barnen till slut finner dem, reflekterar vackert den milda hotfullhet som så ofta skuggar Tidholms texter.

Pija Lindenbaum har skrivit en pendang till succén Gittan och gråvargarna som heter Gittan och älgbrorsorna. Konceptet är kanske väl likt föregångarens, men några av bilderna är mycket bra. Framförallt lyckas hon få älgbrorsornas fysionomier att på en gång omisskännligt likna såväl älgar som prepubertala pojkar.

En ovanlig men mycket läsvärd bok är Kerstin Högstrands Långa katter krymper inte. I T.S. Elliots efterföljd rymmer den verser om katter. Det är inte ovanligt, även om verserna är ovanligt bra. Det som överraskar är istället de uttrycksfulla bilderna i silhuetteknik. De skapar en motsatsernas estetik som förlägger hela sin uttryckskraft till själva gränsen. En liten darrning eller kantighet i konturen kan skapa veritabla sinnesstormar i betraktaren.

Inger och Lasse Sandberg har gjort ännu en bok för mindre barn, den heter Konstigt, sa lilla C och är ställvis mycket bra. Öppningssidan har alla chanser att bli en klassiker: Tomt vitt papper. Liten skissig flicka i röd klänning högst upp. Under henne står orden ”Lilla C, som låter som K, är inte så stor.” Sidan demonstrerar med utsökt finess den semiotiska förvirring som skrivtecknen ställer den som ännu inte behärskar dem inför. Dess extremt elementära formel rymmer ämnen för oändliga diskussioner mellan högläsare och medläsare/lyssnare. Ja, sidan leder rakt in i språkets grundfrågor. Sänd till Roman Jacobsson, Ferdinand Saussure och Emil Benveniste skulle den väcka ljuva gräl i lingvisternas hörn av himmelriket.

Konstigt, sa Lilla C är ett utmärkt exempel på hur moderna bilderböcker ofta vänder sig till ett samtalande sammanhang. Den föreställning om litteratur som boken reflekterar är aktiv, kritisk, ja kanske man rent av skulle kunna säga demokratisk. Den uppmuntrar, närmast förutsätter värdering, argument och diskussion.

En mer traditionellt danande ambition förnimmer man i Per Gustavssons Så gör prinsessor. Denna bok är ägnad att stärka flickors självkänsla, utan att förmena dem deras identifikatoriska preferenser. Gustavsson utgår, precis som Disneys och konsumtionskulturens strateger brukar göra, från prinsessgestalten. En flicka som både bekräftar könsstereotypen och äger makt. Bokens prinsessa är dock ingen vanlig Barbie. Hon är ett självklart subjekt i sin livsberättelse. Hon pyntar sig, äter tårta, spelar ishockey, spöar drakar och tar sig en man, precis när hon vill. För ”så gör prinsessor”. Det är lätt att sympatisera med Per Gustavssons idé. Men i praktiken tycks mig hans bok mer problematisk. Läst genom Ulf Boëthius teori om barnlitteraturens allegoriska våld ter sig Gustavssons didaktik lika auktoritär som den han vill bekämpa. Det är uppenbart att någon här vill lära läsaren hur man bör vara flicka. Men vem denna någon är, som så myndigt slår fast att ”så gör prinsessor”, får vi aldrig veta.

Samma slags riskabelt allegoriska strategi återfinns i Magda Eggens Ensammast i världen (bild Thord Nygren). Baksidestexten, liksom ett efterord av författaren, meddelar att det rör sig om en bok om ”de utsatta flyktingbarnen”. Men ingenting i själva berättelsen tyder på att det är så den bör tolkas. Den handlar om en övergiven kattunge som till slut finner en familj som tar hand om den. Den påbjudna läsarten försätter den vuxne högläsaren i ett dilemma. Det är förvisso svårt att vara emot medkänsla som sådan. Men skall man verkligen solidarisera sig med det allegoriska våldet när en så akut och komplicerad företeelse reduceras till en fråga om empati? Kan man alls påbjuda medkänsla? Bör inte frågeställningen behandlas som politisk snarare än etisk? Etc.

Den ambivalens Magda Eggens bok väcker pekar på att våra förväntningar på bilderböcker, ja kanske på litteraturen över huvud taget, förändrats. De senaste decenniernas bilderboksmakare har lärt upp oss till medvetna och aktiva läsare. Ja, det är inte otroligt att det är just bilderbokens genre som gått i bräschen för den förändrade litteratursyn som nu också får allt bredare genomslag även inom andra genrer. Litteraturen är inte längre en privat angelägenhet, ett hemligt och innerligt möte mellan författare och läsare i textens hägn. Den sker i offentligheten, den söker samtal, invändningar, tolkning, diskussion och kritik.

Och om man tänker efter. Vilka erfarenheter förenar seminarierummens, skrivarkursernas och slampoeternas spridda skaror? En av dem är avgjort skolningen i de öppna estetiker man återfinner hos författare som Gunilla Bergström, Barbro Lindgren och Tomas Tidholm.

Ja, det är, skulle jag tro, bland bilderboksskaparna som framtidens litteraturhistoriker kommer att finna det sena 1900-talets verkliga avantgarde.

Omnämnda böcker

Magnus William-Olsson