Nobelpoetens briljanta slut
Publicerad 2013-05-24
Förnumstig och intelligent samhällskritik i Wislawa Szymborskas sista texter
För poeten Wislawa Szymborska (1923–2012) är frasen ”Jag vet inte” utgångspunkten för diktens undersökande arbete. För det är just ett påtagligt och synligt arbete hon utför. Fastän hon håller tvivlet så högt kan jag inte komma på någon annan poet som jag njuter så mycket av för att hon kommer fram till saker. Det är ett tvivel som kastar ljus snarare än lägger i skugga. En ovisshet som inte är rädd för att visa sig smart. Exempelvis är Szymborska de rungande slutradernas Nobelprisbelönade drottning.
Själva språket står sig alltid obestridligt – det är inte det i sig Szymborskas dikter tvivlar över. Eller jo, ibland, men då skriver hon liksom om språket, utan tveksamheter i språket hon skriver med. Bortsett från radbrotten då. Som alltid går att läsa som en sorts uppehåll, något avvaktande. Det är en mycket sammanhållen röst – på samma gång preciös och avspänd – som ur osäkerheten utforskar existentiella klyftor. Livet. Döden. En fastkedjad hund en stekhet dag.
Mycket i denna hennes sista samling – översatt från polskan av hyllade översättaren Anders Bodegård – kretsar kring skrivande. Den skrivande handen, som det finns många Szymborska-dikter om, blir här föremål för en kort dikt:
Tjugosju stycken ben,
trettiofem stycken muskler,
cirka tvåtusen nervceller
i varje topp på våra fem fingrar.
Det räcker väl
till att skriva ”Mein Kampf”
eller ”Nalle Puhs hörna”.
Nej, Szymborska är inte poeten som hetsar eller agiterar – varken politiskt eller känslomässigt. Snarare rör det sig om ett eftertänksamt motstånd som framhäver detaljer för att få syn på världen som omger dem.
Det är där, mellan diktens lysande fixpunkter, mellan det som står ut i den enkla ordfogningen – mellan spegeln som hänger kvar på sjätte våningen i den raserade staden och den utbredda kartans vulkaner som det går att peta på med fingernageln – det är där Szymborskas komplicerande, lakoniska, samhällskritik träder fram. Med humor. Intelligens. Ibland förnumstigt. Ofta briljant.
Bland denna poesiarbetares sista texter fastnar jag särskilt för en dikt som lite överraskande får mig att tänka på en annan poet, en som inte hann få Nobelpris: danska Inger Christensen (1935–2009).
Christensens debutdiktsamling Ljus från 1962 kom ut i svensk översättning av Marie Silkeberg tidigare i våras. Detta tidiga christensenverk bär drag av den systemdikt som skulle känneteckna hennes senare alster, men framsjungen med en mjukare lyrisk metod. Och för mig är det som att giganterna Christensen och Szymborska möts via denna debut och Szymborskas dikt ”Ömsesidighet”.
En dikt som jag läser om och om igen. Det flinka i det enkla och det skrivande värvet öppnar upp sig i de lallande bilaterala raderna: ”Det finns dikter om dikter”, ”Det finns sorger lika smittsamma som skratt”, ”Stora floder med ansenliga bidrag från småfloder”, ”Betittade blickar”.
Och avslutningsvis ett avslut. Ett omisskänligt Szymborska-slut som kan gälla både som början och slut för Szymborskas diktning. Poetens fingrande arbetsredskap igen:
För i slutänden finns
okunskap om okunskapen
och händer som städslats att två sina händer.
