Så bidrar ”Agenda” till en falsk politisk agenda

Christian Catomeris bok är ett samtidsdokument för alla svenska journalister

Somar Al Naher

helskärm

SVT:s Agenda fälldes nyligen i Granskningsnämnden för att ha illustrerat debattämnet integration med en bild på brinnande polisbilar. Det kan tyckas vara en småsak att bli fälld för men sättet att se på samhället – invandring är lika med våld och problem – verkar vara mer regel än undantag på Agenda.

Dessutom är det en laddad politisk fråga, vilket Granskningsnämnden tryckte på. Den skriver att programmet ”reproducerade en värderande syn på integration som riskerade att uppfattas som ett ställningstagande i en kontroversiell fråga”, och vidare att redaktionens bildval förde tankarna till att ”upploppet skulle vara en direkt följd av bristande integration”. Med andra ord har public service ett ansvar för vilken bild man förmedlar.

Hur har SVT:s flaggskepp och nav för det samhällspolitiska samtalet kunnat hamna här?

Det är i vart fall ingen slump, menar journalisten och författaren Christian Catomeris i sin nya bok Människovärdet!. Som mångårig journalist på SVT, och mot slutet av sin karriär som medarbetare på Agenda-redaktionen, har han en mycket god insyn.

Det väckte uppmärksamhet när Catomeris 2020 sa upp sig från Agenda. Droppen var när redaktionen lät fiktiva personer illustrera olika politiska områden – en arbetare fick namnet ”Leif” och en äldre kvinna med hemtjänst fick heta ”Anne-Marie”. Den enda som fick ett muslimskt namn var en kriminell ungdom, ”Hassan”. Invandrades egna röster får sällan plats i programmet och när de väl dyker upp i tv-rutan så är det som kriminella.

·

I boken tecknas bilden av en redaktion som toppstyrs. Mångfalden lyser med sin frånvaro och inblicken i ”hur det ser ut där ute” blir därefter. De journalister och chefer som styr har en bestämd uppfattning, oavsett vad forskning säger. Ett exempel som Catomeris lyfter är när man bestämt sig för vinkeln att invandrarungdomar förnedringsrånar unga svenskar som en medveten strategi. Redaktionen tar in en polis med väl kända åsikter för att bekräfta tesen – trots att forskningen visar att de flesta som utsätts för rån är andra unga med invandrarbakgrund. Men det passade inte in i den mall Agenda ville pressa in samtalet i.

Än mer skrämmande är att anställda på Agenda, liksom en stor del av den svenska journalistkåren, hänger på Twitter om dagarna för att hämta vinklar därifrån. Det är oroväckande av två skäl. Dels påminner plattformen om en kloak för grälsjuka människor med för mycket fritid. Dels är Twitter också kidnappat av botar och starka politiska intressen.

Man måste med andra ord vara otroligt medveten om detta och ha strategier för att skydda sig från påverkan. Men i stället hänger mediebranschen där för att ”lyssna in” vad vanligt folk tycker – ärligt talat, vilken sjuksköterska, barnvårdare eller byggnadsarbetare har tid att vara där om dagarna? Den giftiga cocktail som uppstår på plattformarna har påverkat dagordningen i Sverige.

Boken handlar därför inte bara om Agenda utan är ett samtiddokument som varenda mediechef och journalist bör läsa.